Propaganda i öst och i väst del III – motbilder, i Zenit

Förra årets kinesiska publik och kritikersuccé, filmen City of Life and death (Nánjīng! Nánjīng!, 2009) av regissören Lu Chuan, som sannolikt blir Kinas nästa stora internationella namn i filmvärlden, är med största sannolikhet en blivande klassiker.

Filmen skildrar den ökända Nankingmassakern, under det andra sino-japanska kriget. En massaker som inleddes den 13 december 1937, i nationalistregeringens dåvarande huvudstad Nanking. Under de sex veckor slaktningen pågick dödades runt 300 000 människor och mellan 20 000 och 80 000 kvinnor våldtogs.
Huvudelen av filmen utspelas sedan japanerna skjutit sönder den medeltida stadsmuren, och stadens försvarare gjort en sista desperat – men patetisk figur – och därefter tvingats till kapitulation. Därmed genomför japanerna det slutliga stormanloppet mot staden centrum, de dödar allt i sin väg. Medan de alltmer desperata motståndfickorna fortfarande erbjuder hårt motstånd.
I staden utspelas sedan ett blodbad som för tankarna till Kigali eller Srebrenica. Med en systematisk användning av strategisk våldtäkt, mord på civila, och det kulturmord som blir följden då alla historiska byggnader av betydelse jämnas med marken. Det är en film om ett metrocide, ett stadsmord.
Filmen är utomordentligt vackert fotograferad, och genom att kameran ofta bokstavligen placerats ovanför axeln på offren. Och genom att den ofta finns mycket nära granatexplosionerna och kulornas rikochetter så fångar filmen samtidigt ångesten hos en hel stad som ställts inför en brutal övermakt.
Filmen tar därigenom konsekvent ställning för krigets offer. Den är fotograferad i svartvitt för känslan av autencitet, och ångest – inget är längre helt, massakern är endast brutal. Under filmens första halva saknas dialogen nästan helt. Istället gestaltas händelserna och själstillståndet hos de inblandade genom bilderna och ljudet. Ett grepp som leder tankarna till de stora ryssarna, som i Elem Klimovs Gå och se(Иди и смотри, 1985), Sergej Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin(Bronenosets Potyomkin, 1925), eller för den delen i italienska Gillo Pontecorvos Slaget om Alger(La battaglia di Algeri, 1966). Filmen är allmängiltig genom sin nyansrika och konsekventa vilja att tala om de mänskliga villkoren för såväl offer, som för utövare av extremt våld.

Det särkillt intressanta i City of Life and Death är att den för parallella diskusioner ur ett flertal perspektv. Den som räddar livet på tusentals kineser genom att upprätta en säkerhetszon inuti staden för äldre, kvinnor och barn, visar sig exempelvis vara en tysk nazistisk affärsman, John Rabe(John Paisley), trots order från Adolf Hitler att han inte ska lägga sig i de japanska allierades verksamhet. Vi får bland annat följa en kinesisk soldat (Ye Liu), en barnsoldat, en ung kvinnlig skollärare (Yuanyuan Gao) och en japansk soldat(Hideo Nakaizumi).
Genom att ge en japansk förövare, soldaten Kadokawa ett mänskligt ansikte har Lu Chuan fått utstå hård kritik i Kina. Trots att hans film varit påfallande framgångsrik. Den har bland annat fått pris vid prestigefyllda San Sebastián International Film Festival i Spanien. Så har Chuan själv och hans familj utsatts dödshot.
Samtidigt som filmen släpptes för visning i Kina utsattes den hård kritik via internet, och var nära att dras in. Den räddades genom en viss Li Changchun personliga ingerepp, han tyckte om filmen och var medlem i kommunistpartiets politbyrå.
Om filmen är kontroversiell i Kina så är den glödhet i Japan. Där försöker man förtiga Nankinmassakern helt och hållet. I samband med att nya skolböcker trycktes 2005, fanns inte händelsen med i de japanska historieböckerna. Det utlöste ett ramaskri i Kina som såg sig förorättat – med all rätt, måste man tillägga.
Genom att filmen skildrar de storskaliga strategiska våldtäkterna i Nanking så blir inte krig längre en exklusiv manlig angelägenhet. Och genom sitt fokus på det civila trots som förekom så blir kriget heller inte endast en miltär angelägenhet. Här i ligger det banbrytande i filmen.
Inga krig – inte ens de ”goda” krigen som många anser att kriget mot fascismen i Spanien eller i andra världskriget var – bör tillåtas eller ens kan skildras i endimmenssionellt i snygga dikotomier, de ”goda” mot de ”onda”. Under storskaligt extremt våld blir de flesta av oss vare sig goda eller onda utan istället fega. De som på förhand förefaller stridbara kryper darrande ihop till inför den våldsamma övermakten. Några få, däribland kanske någon som till vardags framstår som timid, blir oerhört modig. Vem som reagerar på vilket vis kan vi inte på förhand veta.
Till filmens svagheter hör att det är en kollektivfilm. Vilket kan kännas ovant för en modern västerländsk publik som automatiskt söker efter enskilda individer som huvudpersoner. Här är det istället staden Nanking som har huvudrollen.
Till filmens stora styrkor hör dess antikoloniala patos. Den skildrar fördomsfritt resultatet av den japanska (och för den delen den universella) kolonialismens människoförakt. Det står här betraktaren fritt att dra de uppenbara parallellerna till den amerikanska terrorn mot vietnamesiska städer som Saigon eller mot den lilla byn My Lai/Song My, serbernas terror mot bosniakerna i jugoslaviska Srebrenica eller hutuernas massaker på tutsier i Rwandas huvudstad Kigali.
Filmen kan i detta perspektiv kanske betraktas som en modern och radikalare pendang till Fracis Ford Coppolas Apocalypse Now(1979). Liksom Lu Chuan utsattes Coppola för hårda påtryckningar utifrån; Armén, vars material filmen var beroende av, vägrade samarbeta; han erhöll i princip inget ekonomiskt stöd för produktionskostnaderna, mycket av filmen betalade han och hans familj ur egen ficka. Liksom i City of Life and Deaths fall var förhandskritiken hård. När filmen var färdig hade familjen Coppola pantsatt allt de ägde. På så sätt hotades båda filmerna av censur.


Men den riktigt intressanta parallellen finns i Coppolas kritik av kolonialismen. Coppola utgår från den polska författaren Joseph Conrads postkoloniala klassiker Mörkrets Hjärta(Heart of Darkness, 1899). I ett föredrag förklarar den slovenska filosofen Slavoj Žižek att striderna vid bron längs den vietnamesisk/kambodjanska gränsen utgör filmens brytpunkt(The Matrix, or two sides of Perversion, 1999). Fram tills dess har flodfärden varit en resa genom en djungel av lögner vars vegetation hela tiden tunnats ut. Under den sista delen av färden befinner vi oss i ett rum bortom den av oss kända världen, i Kambodja, eller i mörkrets hjärta. Kolonialismens hjärtat innehåller endast ett reducerat koncentrat av kolonialismens essens, förkroppsligad i Marlon Brandos överste Kurtz(militären), och i Dennis Hoppers reporter(västmedia). I filmen liksom förövrigt i Conrads bok kan kolonialismen slutgiltigen sammanfattas av överste Kurtz i orden: Exterminate all brutes, eller som författaren Sven Lindkvist skriver: Utrota varenda jävel (1992).
Problemet hos Coppola är allt utanpåverk. Filmen har blivit en kultfilm för amerikanska soldater i fält. Eftersom den inte setts i ett analytiskt perspektiv utan istället som en beskrivning av hur Vietnamkriget var, så har den av många uppfattats som en romantisk beskrivning av krig som en lagom flummig tripp. Följden är att de många diskussionerna filmen försöker lyfta fram försvinner. Som den amerikanska krigsmaktens förhållande till De andra; det vill säga till FNL, kvinnorna, ursprungsinvånarna, fransmännen och skogen; vad som egentligen är kolonialismens kärna.
Hos Lu Chuan är utanpåverket bortlyft. Återstår bara de nakna orden i överste Kurtz dagbok: Utrota varenda jävel. Skildrat i närgångna svartvita bilder.
I filmerna Apocalypse Now och City of Life and Death finns slutligen nyckeln till en adekvat beskrivning av krigets och kolonialismens gemensamma helvete; att skildra de som saknar röst, och det maskineri vars brutala kraft orsakar världens uppdelning i centrum och periferi. Förhoppningsvis kan vi snart säga adjö till psykopatiska krigsfilmer som Ray Kelogg och John Waynes De gröna baskrarna (The Green Berets, 1968) eller Ridley Scotts Black Hawk Down (2001).
Lu Chuans utmärkta film City of Life and Death har förövrigt inte fått något datum för svensk premiär. Beror det på att SF inte förväntar sig att den ska bli lönsam, eller på att den anses vara för kontroveriell för de sino-svenska förbindelserna?

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s