Propagandan i israelisk film från Zenit

Den politiska förförståelsen av bilderna från kriget skapas i spelfilmerna. Där konstrueras medvetet och omedvetet också bilden av de stridande. Känsliga israeliska unga män ska försvara sig själva och palestinska offer mot propagandabilden av blodtörstiga terrorister. I den palestinska självbilden har unga arga män, och desperata martyrer en hjältestatus. Det är mediala figurer som inte fått samma resonans på andra håll än i själva konfliktområdet. Häri finns kanske huvudskälet till att de senaste månadernas allt desperatare metoder att sälja israelernas tolkning av kapningen av Frihetsflottan inte fått någon större genklang.

Den officiella bilden av den israeliska soldaten som försöker skydda den feminiserade viljelösa och svaga palestiniern från den orientalistiskt färgade bilden av terroristen med turban, helskägg och kroksabel som inte bara hotar Palestina utan också staten Israels existens, har varit framträdande exempelvis i propagandan efter attacken mot Frihetsflottan, strax före gryningen den 31 maj 2010. 

Det israeliska listigt redigerade materialet; från den ökända youtube-satiren Flotilla Choir presents: We Con the World (Israeliska regeringens presskontor, Caroline Glick, 2010), det manipulerade ljudbandet från Marmaras brygga, till det dokumentära bildmaterialet från övre däck på Mavi Marmara(Israeliska marinen, 2010), där vi antas förfasa oss över de ”islamister” som går lös på stackars israeliska kommandosoldater med järnstänger; sänder en signal väl underbyggd i israelisk spelfilm.

Stanken av diesel, svett och metall tränger ut genom bioduken i israeliska Lebanon (Samuel Maoz 2009). Filmen utspelas inuti en stridsvagn. Det är mörkt. Klaustrofobiskt. Genom en bräsch i en husvägg kan filmpubliken följa den eldstrid som just utkämpas, mellan palestinier, israeliskt infanteri och stridsvagnen, om gisslan som ska fritas. Därefter vacklar den enda överlevande ut på gatan. En ung kvinna klädd i nattlinne. Linnet fattar eld. En IDF-soldat rycker av henne hennes klädeplagg. Naken irrar hon runt en stund. Innan hon får ett tygstycke att skyla sig med. Hon vänder sig mot stridvagnens kikarsikte. Där inne observeras hon av besättningens unga män.
Filmen utspelas liksom 2008 års animerade Waltz With Bashir (Ari Folman) under det första Libanonkriget. Men de båda filmernas problematik är högaktuell genom det mikro-perspektiv filmerna har. Ett israeliskt krig skildrat genom meniga manliga soldaters ögon. Den som vill kan lätt se överfallet mot Gaza, eller det andra Libanonkriget i bilderna, även om detta förnekas av Ari Folman (Gideon Levy, Haaretz, 21 februari 2009). Temat i de båda filmerna är massakrerna i Sabra och Shatila. I filmen Lebanon finns också en diskussion om användningen av vit fosfor mot civilbefolkningen.
Filmer som dessa har varit kontroversiella i Israel. Kulturminister Limor Livnat har kallat dem förräderi. Medan filmregissören Amos Kitai sagt ”det bästa sättet att tjäna sitt land är att skapa starka kritiska filmer(Le Monde Diplomatique, maj 2010).” Den israeliska kulturjournalisten Gideon Levy, menar att de i själva verket inte alls är kritiska verk, utan i själva verket ren propagandafilm. 

Waltz with Bashir vilar på två av staten Israels ideologiska fundament, skriver Gideon Levy i Haaretz. Ett är ”vi sköt och vi grät” -syndromet. Åh vad vi grät, ändå var det inte vi som spillde allt detta blod. Lägg därtill en nypa minnen från Holocaust, utan vilka det inte finns någon israelisk självförståelse. En knivsudd offermentalitet – en annan absolut grundläggande ingrediens i vårt offentliga samtal – och voilá, du har ett bedrägligt porträtt av Israel i ord och bilder.

Samma analys kan utan vidare tillämpas på filmen Lebanon. Filmens enda falangist är en brutal arabiskttalande typ. Stridsvagnsbesättningens personal är unga och känsliga. De lider varje gång de tvingas skjuta ihjäl någon arab; mest synd är det om dem då de måste skjuta en granat mot en bil med en civil arabisk chaufför och en massa höns i.

Stridsvagnsbesättningen vill behandla sin palestinska krigsfånge väl. Men den arabiska falangisten hotar den kedjade palestiniern på det mest barbariska vis, med en pikant homosexuell underton.

Vid sidan av detta kan läggas en feministisk postkolonialt perspektiv.

I dessa båda krigsfilmer är kvinnor reducerade till en offerroll. Mest tydligt är det i scenen beskriven i början av denna artikel. Symboliskt fyller kvinnan till en början den symboliska rollen av flickvän eller moder till de unga manliga soldaterna, en madonna som måste försvaras. Hon blir skändad och reduceras genom kameraögat – som noggrant registrerat avklädningen – till horan. På en annan nivå blir hon till symbolen för palestinierna som behöver israeliska mäns beskydd, mot terroristernas övergrepp som reducerar dem till offer.

Kvinnan blir ett erotiskt objekt i sin utsatthet. Scenens sista bild påminner om en bild i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika(1953), där Harriet Andersson liksom den skändade palestiniern tittar länge och erotiskt självmedveten in i kameran. På samma sätt skildras de få kvinnor som förekommer i Waltz with Bashir som objekt för mycket unga manliga israeliska soldaters fantasier. Det är märkligt att israeliska kvinnor som är talrika i IDF lyser med sin frånvaro i nästan alla spelfilmer om israeliska krig.

I Israel släpps runt tjugo filmer om året. De har på senare tid ofta varit påfallande framgångsrika, Lebanon vann guldlejonet i Venedig och Waltz with Bashir blev Oscarsnominerad. En tredje film som också blivit Oscarsnominerad är den israelisk-palestinska filmaren Scandar Copti och hans judiskt israeliska kollega Yaron Shanis film Ajami(2010). I den skildras livet i en av Jaffas stadsdelar, Ajami. Det är ett trovärdigt porträtt av en stadsdel i konflikt. Till det yttre är det en kriminalhistoria; en skildring av vardagslivet i en kluven stadsdel.

I Ajami skildras ett nästan normalt stadsliv som den som besökt området känner igen. Här lever man med konflikten och ångesten bakom knuten, men beter sig som folk gör mest. Ett kriminaldrama utgör berättelsens röda tråd. Ingen av skådespelarna är professionell. De är amatörer som fått roller så nära deras egna i verkliga livet, det berättade regissörerna i BBC:s filmprogram (18 juni 2010). 

Borta är draget av propagandafilm som är tongivande i Lebanon och Waltz with Bashir. Det är inget konstigt ifall filmens manliga palestinier har ett kärleksförhållande med en judisk kvinna. Men inte heller här finns någon framträdande kvinnoroll. Det är som om kvinnor inte hör hemma i det offentliga livet, vare sig i Israel eller i Palestina.

Frånvaron av kvinnor i den palestinska självbilden menade exempelvis journalisten Mia Gröndhal under ett föredrag på journalistutbildningen vid Birzeit i Ramallah, har att göra med att palestiniern är en så ny medial karaktär.

Fram till gisslandramat vid OS i München 1972, fanns ingen medial bild av palestiniern i världspressen. Då var han eller hon fortfarande att likna vid statister i bibliska landskapet vid Gennesarets sjö. I Israel blev Palestina till ”ett land utan folk” som kunde tillfalla ”ett folk utan land” utan större besvär.

Under det våldsamma dramat vid idrottsanläggningen i München inträffade något. Palestiniern trädde fram som en ung, arg och blodtörstig man. En bild som därefter exploaterats i Hollywood, senast i Steven Spielbergs Munich (2005). Men det är också en bild palestinierna själva använder. Leila Khaled i Palestinaschal och Kalasjnikov har ersatts av unga arga män och martyrer som ikoner för palestiniernas väpnade kamp. Det är också dessa som har huvudrollen i Hany Abu-Assads briljanta film Paradise Now (2005).

På det viset kompletterar den palestinska självbilden israelernas bild av Palestinierna. Det är den bild vi kunnat se i de israeliska propagandabilderna från Gaza. Men det är inte nödvändigtvis en bild resten av världen delar. Därför har inte heller de massiva kampanjerna för en israelisk bild av händelseförloppet i östra Medelhavet, då frihetsflottan kapades, kunnat få fäste i Europa.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s