Skräckfilm som psykoanalys i Cinema

Säg mig vad du är rädd för så ska jag säga dig vem du är

Monster, svarta hål, olidliga plågor eller äckliga små barn, vad skrämmer dig mest? Det är ingen slump att vi håller för ögonen (eller öronen) på olika ställen när vi tittar på skräckfilm, eller att vissa bara inte kan få nog. Vad som skrämmer just dig, och hur du reagerar, berättar om dina mörkaste gömmor och hemligaste rum. Vågar du kika in?

Badkaret i det slitna badrummet är till bredden fyllt av brunfärgat stinkande vatten och ur kranarna fortsätter det att rinna. Nu börjar det även flyta ut över badkarskanten. Ut över badrumsgolvet. Ikuko, en femårig flicka, kämpar förgäves med kranarna. Hon böjer sig över karet. Därnere bubblar det till. Två förruttnade händer griper plötsligt tag i henne. Drar henne neråt under ytan. Håller henne kvar.

Den absolut hårresande scenen ur Hideo Nakatas numera klassiska film Dark Water (Honogurai mizu no soko kara, 2002), utspelar sig i en förortsmiljö som är lätt igenkännlig för de flesta av oss. Själv har jag bott i just en sådan miljonprojektslägenhet, med sina välbekanta mögel- och fuktskador. Kanske är det därför som scenen ger mig gåshud över hela kroppen, och tillhör något av de mest skrämmande jag sett på bioduken.

Dark Water blev en både konstnärlig och publik framgång. Den tillhörde en våg filmer som svepte över Ostasien i skuggan av tigerekonomiernas sammanbrott. Liksom med det ekonomiska kaoset i Ostasien då Dark Water gjordes är filmhistorien rik på exempel av att en kollektiv samhällelig oro är gynnsam för skräckfilm. Under 1920-30 talets Weimarrepublik och depression skrek publiken vid åsynen av vampyrer, mumier, jätteapor och galningar på bioduken. Under 1970-talets politiska och sociala uppvaknande skrämdes vi av zombies och kannibaler. Samtidigt som napalmbomberna föll över Vietnam blev vi rädda för besatta barn, rednecks och urartade lokala slaktare.

Ur ett mer nutida perspektiv verkar den globala ekonomiska kris som drabbade världen förra året och den nu pågående miljökrisen skapa ett stort behov av skräckfilm. Vi översköljs av genrefilm med vampyrer, utomjordingar och zombies i huvudrollen. Till de bästa 2009 hörde den norska nazi-zombie-filmen Död snö, den kanadensiska zombierullen Pontypool, brittiska Doghouse, amerikanska Zombieland och den sydafrikanska sci-fi-rullen District 9.

Skräckfilm i kristider verkar fylla ett särskilt behov. Genom att vi låter oss bli skrämda av fiktiva rädslor får vi hjälp med att bearbeta vår högst reella ångest. Genom filmen oskadliggörs oron för arbetslösheten och polarisarnas försvinnande – lite grand som ett norskt troll. Får man ut det i solen så spricker det.

Behovet av skräckfilm är allmänmänskligt menar den i Malmö verksamma psykoanalytikern Maria Fitger, som länge intresserat sig för kulturhistoria.

–  Ja, vi behöver skräckfilm, liksom vi behöver andra typer av filmer och berättelser – för att gestalta vårt inre, för att kunna möta våra inre, många gånger omedvetna, föreställningar och fantasier.

Den slovenske filosofen och filmkritikern Slavoj Žižek hävdar att det är just denna aspekt som gör film verkligare än verkligheten. Han menar att den del av oss själva som vi presenterar för andra och ser i spegeln är inte vårt hela jag. Under ytan finns något annat, våra komplex, drifter och begär som vi kontrollerar genom vårt medvetande. Det som skrämmer oss i en skräckfilm är att vi får syn på den del av oss själva som vi döljer för alla andra inklusive oss själva. Det hela kan ses i analogi med en toalett. Det vi inte vill kännas vid i oss själva till vardags, spolar vi ned, i vårt undermedvetna. I skräckfilmen kommer istället det som vi spolat ned i det undermedvetnas toalett tillbaka, förklarar Žižek i Sophie Fiennes utmärkta dokumentär A Pervert’s Guide to Cinema (2006).

 

Den slovenska filmkritikern och filosofen Slavoj Žižek

Det är därför heller ingen tillfällighet att temat bortstädade lik, spöken, vampyrer och zombies som kommer tillbaka från de döda är så vanligt i skräckfilm. Liksom att det ständigt och jämt bubblar upp allehanda obehagliga saker ur VVS-installationer som diskbänkar, badkar och toaletter. De är alla symboler ur vårt undermedvetna som kommit tillbaka.

 

Tillbaka till Dark Water där vattnet som verkar leta sig in i varje vrå kommer från regnvattenbehållaren på taket. Trots att det är regnvatten har det avloppsvattnets färg. Det är smutsigt och förgiftat av ond bråd död.

Ikukos kamp mot vattnet i badrummet verkade märkvärdigt välbekant då jag såg Dark Water för några år sedan. Det väckte ett skrämmande minne från mitt eget badrum, då jag var sex år. Det var den där toppmatade tvättmaskinen som medan den centrifugerade, bullrade skräckinjagande och fyllde badkaret med brunt skitigt tvättvatten. Det slår mig att det som skrämmer mig mest med den här scenen kanske är att den samtidigt med Ikuko, är jag själv som hotas.

– Jag tror att jag skulle definiera en skräckfilm som att den på något sätt kretsar kring att det egna jaget är hotat. Det skiljer den från exempelvis en thriller, menar Maria Fitger.

Hotet blev aldrig verklighet hemma hos oss, eftersom vi trots allt hade kontroll över den där risiga tvättmaskinen. I en efterföljande scen har den till synes livlösa Ikuko burits ut ur lägenheten av sin mamma som flyr in i en hiss. Hissfärden avbryts av droppande vattenskador från hisstaket. Hissdörrarna går upp. Modern trycker barnet mot sitt bröst. Hon tittar ut mot våningsplanet när hissdörrarna öppnar sig. Och där står… Ikuko. Barnet i hennes famn är något helt annat. Något i upplösning. Något främmande.

Maria Fitger menar att vi blir rädda för det som är främmande i oss själva. För det vi förträngt. Det vi saknar kontroll över. Det vi tror oss känna igen men som visar sig vara något helt annat, och hotande.

I båda scenerna är kroppslig förändring och upplösning skrämmande. Maria Fitger menar att det beror på att vi gradvis utvecklar helhetsbilden av den egna kroppen, från att helt sakna den vid födseln. Vi bär sedan dess på en konstant oro för att denna bild ska hotas.

En traumatisk upplevelse som delas av många är ofta en bra utgångspunkt för en skräckfilm. Upplevelsen får bli klangbotten åt filmen som oftast är allegoriskt berättad. Det kan gälla kollektiva upplevelser som krig, det amerikanska erkännandet av förekomsten av tortyr i kriget mot terrorismen, människans kamp mot det hon själv uppfunnit Listan kan göras lång. Vissa skräckupplevelser kan hos vissa människor kännas starkare än hos andra. Här kanske det öppnar sig ett fönster in till den enskilda individen. Våra rädslor kan kanske avslöja vilka vi verkligen är under alla våra masker och förklädnader.

Vilken film har skrämt dig mest?

Leandro, Malmö, journalist

  • När jag var sex år gammal blev jag rädd för ET (E.T. The Extra-Terrestrial, Steven Spielberg, 1982). Särskilt att ET inte kunde få kontakt med sitt hem.

Psykoanalytikern Maria Fitger förklarar

–        I vissa filmer, tror jag att det skrämmande kan vara identifikationen med huvudpersonen och att vi blir rädda för att vår egen självbild ska hotas.

Filmtips: Stanley Kubriks The Shining (1980)

Ling, kinesisk utbytesstudent, studerar till filmproducent i Lund

– Det som skrämmer mig i The Ring (Ringu, Hideo Nakata, 1998) är tanken på att jag kanske gjort någon väldigt illa, så mycket att jag blir hemsökt av någon som jag inte kan förhandla med.

Maria Fitger menar

-Alla människor har en upplevelse av att man har sidor hos sig själv som inte är så fina eller goda och det väcker fasa att tänka att man själv skulle kunna avslöja sig som grym, hämndgirig, sadistisk, äcklig och fasansfull.

Filmtips: Takashi Shimizus, The Grudge (Ju-on, 2002)

Robin, Rosengård, pluggar första året på gymnasiet.

  • Den värsta filmscenen jag sett är ur It (Tommy Lee Wallace, 1990). Jag blev skrämd av den där clownen.

Louise, Lund, studerar svenska vid Lunds universitet

  • En annan hemsk scen finns i Mulholland Drive (David Lynch, 2001) där det som först ser ut att vara en uteliggare visar sig vara en grotesk varelse.

Fitger berättar

–          Vi blir rädda för det som ter sig välbekant och vanligt, men som visar sig vara något helt annat.

Filmtips till Robin: Tom Hollands Den onda dockan (Child’s Play, 1988)

Filmtips till Louise: Alfred Hitchcocks Psycho (1960)

Jeanette, Limhamn, arbetar som ekonomi- och inköpsassistent

  • Exorcisten (The Exorcist, William Friedkin, 1973) skrämde mig väldigt mycket.

Fitger avslutar

–  I vissa filmer, som exempelvis Carrie eller Exorcisten, tror jag att det skrämmande kan vara identifikationen med huvudpersonen. Att något fasansfullt och groteskt skulle kunna välla fram inom oss själva, som hos karaktären på duken.

Filmtips: David Cronenbergs Flugan (The Fly, 1986)

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s