Älskade spioner – nu utan tänder, sista delen i Zenitserien

Spionfilm är nu åter på modet med klichéfilmen Salt på landets biografer. Det är en hopplöst dammig förevändning att få göra retroaction, signerat Phillip Noyce (Rabbit Proof Fence). Som om inte Kalla kriget sedan länge vore över, jagar Angelina Jolie och Liev Schreiber här elaka ryska agenter i USA. Kalla krigets agenter har också en framträdande roll i nya RED, en akronym som ska utläsas Retired Extremely Dangerous, en tunn historia baserad på en grafisk roman av författaren Warren Ellis och konstnären Cully Hamner, som inte säger mycket om vår samtid, men med en som vanligt  storspelande ensamble bestående av Helen Mirren, Morgan Freeman och John Malchovich i framträdande roller, och med den mindre imponerande Bruce Willis i huvudrollen . Liksom i RED är temat agenters avveckling i Fouad Mikatis Operation Endgame, som kanske är den kanske mest lyckade i kategorin, där amerikanska hemliga agenter avvecklar sig själva.

Men även om amerikanska spionfilmer sett sina bästa dagar och det kanske mest relevanta sättet att förhålla sig till genren är att liksom de stilmedvetna bröderna Coen hylla den, exembelvis i sin lilla men lysande screwball-komedi Burn After Reading (2008). Så försöker nu Hollywood åter pumpa liv i genren, inspirerade av Bourne-filmernas framgångar.

Det är därför numera lätt att glömma att spionfilmgenren en gång varit både kontroversiell och bra. Carol Reeds screwball-komedi Our man i Havana (Vår man i Havanna, 1959), som byggde på en roman av Graham Greene, med Alec Guiness damsugarförsäljare med konstnärliga ambitioner i huvudrollen, är så klassisk en film kan bli. Martin Ritts realistiska spion/agentvardags skildring i The Spy Who Came in from the Cold (Spionen som kom in från kylan, 1965), baserad på John le Carrés roman, med Richard Burtons spion Alec Leamas i hudrollen eller Jean-Pierre Melvilles skildring av vardagen i det franska motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten L’armée des ombres (Skuggornas armé, 1969) är alla verk från spionfilmernas guldålder.

Gemensamt reflekterade dessa filmer en politisk realitet ur ett annat perspektiv än i nyhetstelegramen. Our man i Havana, verkade rentav bli profetisk under den så kallade Oktoberkrisen eller Kubakrisen, 1962, då Sovjetunionen liksom i filmen ställde kärnvapen; liknande Alec Guiness uppförstorade skiss av en damsugare, på Kuba. En händelse som var en hårsmån från att orsaka en termonukleär katastrof. Richard Burtons spion är aktiv i ett Berlin kluvet av muren och hans öde delades av tusentals tyskar. L’armée des ombres, baserades på filmens manusförfattare Joseph Kessel, och regissören Melvilles egna erfarenheter i den historiska Skuggornas armé som kämpat mot nazisterna. Deras diskussion om vad som är tillåtet för motståndare till en ockupation, och hur man kan arbeta som agent är tidlös. Och en av filmens starkaste karraktärer görs av Simone Signoret som spelar motståndsledaren Mathilde.

På andra håll i världen diskuterar spionfilmer fortfarande aktuella politiska händelser. De fyller spionfilmens uppgift genom att berätta om världen genom ett alternativt perspektiv. I Turkiet pågår just nu arbetet med filmen Kurtlar vadisi — filistine (Valley of the Wolves – Palestine). Enligt nyhetsbyrån Associated Press, så utspelas delar av filmen ombord på skeppet Mavi Marmara, flaggskeppet i Freedom Flotilla där nio turkiska aktivister dödades i maj 2010. Det är inte första gången den turkiska agenten Polat Alemdar, en av huvudpersonerna från teveserien och filmerna med den samlande rubriken Kurtlar vadisi, löser landets utrikespolitiska problem åt regeringen och därmed ställer till med internationellt rabalder; många tror att den kommande filmen kommer att ytteliggare försämra relationerna med Israel. I den första långfilmen, Kurtlar vadisi: Iraq som nådde en viss svensk publik under filmfestivalen i Göteborg så inlät sig filmen i en tämligen intelligent diskussion om det amerikanska kriget i Irak, fånglägret Abu Ghraib och motståndrörelsen villkor i kampen mot ockupationsmakten. Den här gången verkar det som om Palestinas frihetskämpar ska få en hjälpande hand av agenten Polat Alemdar.

Kurtlar vadisi — filistine beräknas kosta 10 miljoner amerikanska dollar att göra. Den blir därigenom den dyraste filmen i Turkiets historia. Liksom i föregångaren handlar det här om en spegelvänd rip-off på Hollywooda actionfilmer, denna gång förhoppningsvis med bättre specialeffekter. Den kritik som riktats mot filmerna och teveserien med samma namn är att de är våldsglorifierande turkiska propagandaalster. Men sett ur ett turkiskt, irakiskt eller palestinskt perspektiv så anser många att det nu är hög tid att någon vänder perspektivet bort från Hollywoods tes att muslimer definitionsmässigt är onda terrorister.

I Kina och i Europa vänder sig filmskaparna till historien för att få material till sina spionfilmer. I den taiwanesiska regissören Ang Lees kontoversiella moderna klassiker Se, jie (Lust, Caution, 2007) skildras en motståndsgrupps verksamhet under andra världskriget. Det är en film som på ett intelligent och intrikat sätt hanterar frågor om liv, död, förräderi, lojalitet och erotik. Medan i Kuo-fu Chens och Qunshu Gaos spionthriller Feng sheng (The Message, 2009), som utspelar sig i nationalistregeringens dåvarande huvudstad Nanking, 1942, så är spiondramat innefattad i en klassisk  ”whodunnit” deckare med refenser till Agatha Christie. Filmen som utspelas i stadens japanska spionchef Takedas(Xiaoming Huang) slottsliknande residens utvecklas snart till en katt och råtta-lek då en kinsesisk kodknäckare försöker skicka ett avgörande meddelande samtidigt som han eller hon skyddar sin verkliga identitet.

Andra världskriget är på liknande sätt spelbräde i danska och norska motståndsfilmer som i Ole Christian Madsens Flammen & Citronen(2008) och i Joachim Rønning och Espen Sandbergs norska Max Manus(2008). Den bättre av dessa två är Flammen & Citronen, som har en djup utanför den nationella ram som präglar Max Manus.

Till skillnad från spionfilmerna under dessa filmers klassiska period, så är dagens amerikanska spionfilmer tandlösa. Vissa saker har emellertid förändrats. Både Salt och Operation Endgame har kvinnliga hjältar, som är skickliga i olika slags kampsporter och avancerade stunttricks. Salt är i övrigt så tungt lastad med klichéer om amerikanska hjältar, Nordkoreanska och ryska (läs sovjetiska) skurkar att den i politiskt hänseende måste ses som dödfödd. Den är dock rappt berättad och ganska bombastisk. Operation Endgame är som namnet antyder den sista trovärdiga spionhistorien inom ramen för kriget mot terrorismen.

I Turkiet lever och frodas den kontroversiella agent/spionthrillern i högönskelig välmåga framförallt genom filmerna och teveserierna i Kurtlar vadisi-serien. Filmer som provocerar långt utanför Mellanöstern genom att de för fram en turkisk folklig tolkning av de storpolitiska arenorna Irak och Palestina. Filmernas lösningar som inte alltid diplomatiska, till svenska kulturkoftors förtrytelse. På många sätt är filmerna problematiska; deras kvinnosyn stereotyp, dess actionscener tama, och de är ganska nationalistiska. Men det nationalistiska draget är inte värre än det i de amerikanska motsvarigheterna, och inte heller är de vådsammare än exempelvis Salt. Det dagsaktuella perspektivskiftet i dessa filmer gör dem intressantare än många andra populärkulturella filmer.

I Kina har spionfilmen blivit introspektiv. Det var inte endast tillföljd av filmens tämligen avancerade kärleksscener som Se, jie stoppades av censuren i Folkrepubliken Kina. Den subversiva politiska tolkningen av motståndsgruppen var viktigare. Feng sheng är bra mycket yttligare och dess styrka ligger i dess spännande psykologiska skildring, så någon censur blev inte aktuell. Båda dessa filmer har framträdande kvinnoroller, särskillt då i Se, jie där skådespelaren Wei Tangs tolkning av huvudrollen Wang Jiazhi är briljant.

Här i Skandinavien så har den danska filmen Flammen & Citronen och norska Max Manus visat att agent/spionfilmer verkligen kan vara intressanta. Den kritik som drabbade både Max Manus och Flammen & Citronen är att de är missvisande. I själva verket var både Danmark och Norge samarbetsländer med den nazistiska ockupationsmakten; i båda länderna var det kommunisterna som huvudsakligen var aktiva i motståndsrörelsen. I de här båda filmerna skidras det istället som om det fanns ett brett folkligt motstånd mot den tyska ockupationen också bland borgligheten, vilket alltså inte var fallet.

Ole Christian Madsen löser problemet genom att protagonisterna får bli symboler, snarare än historiska personer. Filmen diskuterar villkoren för asymetrisk krigföring i generella termer. Det är också en film vars kvinnoroller är intressanta och rör sig mellan lojalitet och förräderi. Max Manus löser inte problemet alls och blir därigenom manligt traditionell och i alla avseende mindre intressant.

Avslutningsvis är det tydligt att Hollywood för tillfället är helt ointressant för den som gillar spionfilmer, men de lär nog repa sig som de ofta gjort förut. Om inte annat så genom hyllningar, parafraser och re-makes av klassiska filmer. I Turkiet är genren vital och i Kina och Skandinavien är den sömnig men levande.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s