Frihetssymbolen bilen i Ordfront, extended version

Vägen förvandlas med skrikande däck till bilkyrkogård. Mängder av polisbilar ränner in i varandra. De jagar alla en svartvit Dodge Monaco Sedan, 1974 års modell, en Bluesmobil som skickligt rattas av de coola filmbröderna, Jake och Elwood Blues(John Belushi och Dan Aykroyd). Året är 1980 och filmen; John Landis komiska klassiker Blues Brothers. Produktionslinjerna i bilindustrins amerikanska Stora-sjöarnaregion verkar av den stora samlingen bilvrak på vägen att döma, ännu inte ens kunna stava till kris.

Bilen i filmindustrin blev från 1950-talet den kanske främsta symbolen för individens strävan efter frihet i USA. Vägens frihetshjältar spelade huvudrollen i roadmovies, lastbilsåkarfilmer och Taxifilmer. Filmhistoriens snyggaste par blev Bonnie och Clyde (Warren Beaty och Faye Dunaway), som i bil älskade varandra, rånade banker och tillsammans mötte döden, då 167 poliskulor perforerade plåten på deras Ford Fordor Deluxe Sedan, den 23 maj 1937 (Bonnie och Clyde, 1967).

Kris Kristofferson och Ali MacGraw blev arbetarklassens frihetshjältar i Sam Peckinpahs film om solidaritet mellan vägens cowboys, lastbilschaufförerna i Konvoj (1978). Den finländska taxichauffören Alex, i Berlin – med sitt lik i bakluckan – i Mika Kaurismäkis Helsinki Napoli All Night Long (1987), får illustrera den typiska filmtaxichauffören med sisu.

Men förändringarna stod inför dörren. Nio år efter bilslakten i Blues Brothers återvände Michael Moore, i filmen Roger och jag (Roger and I, 1989), till sin hemstad Flint, i Michigan – samma delstat som producerat bluesmobilen. Flint är en av de städer som gjorde Blues Brothers vällustiga orgie i bilkrockar möjlig, genom sin oerhörda överproduktion av bilar. I Roger och jag så har Flint blivit påtagligt ärrat av det multinationella bilföretaget General Motors framfart.

Från att frikostigt bjudit på den ena bilslakten efter den andra, så skulle den amerikanska filmindustin nu påbörja en utveckling mot ett alltmer neurotiskt förhållande till bilen, kantad av oljekriser, bilindustins cynism och faran av en annalkande miljökatastof. Hollywoods bensinslukande vrålåk hade gått från att vara en slit-och-släng produkt – en generell symbol för frihet, ständigt utbytbar. Till att bli en nostaligsk dröm om ett 1950-tal som kanske aldrig var, bäst illustrerad i Clint Eastwoods problematiska förhållande till sin bil i filmen Gran Torino (2008).

I Bourne-filmerna har bilarna blivit små, bensinsnåla och europeiska.

Men under tiden har bilen som frihetssybol letat sig i andra filmkulturer. I Cao Baopings kinesiska taxifilm Li Mi de caixiang (The Equation of Love and Death, 2008), rattas taxin av en lysande Xun Zhou, som får sin bil kapad av två knarkhandlare. Hon är ung, cool och självständig. Och vägrar konsekvent att låta sig köras över av män, vare de är bilkapare eller poliser. Bilen är här en frihetssymbol, men också en symbol för emancipation. Nu i en kinesisk storstad där bilarna i hög fart ersätter cyklar som allmänt transportmedel.

I indiska  Raj Kumar Guptas framgångsrika No One Killed Jessica (2011), som tar sig an de disparata ämnena maktkorruption, Kashmirkonflikten, samt det koloniala engelska juridiska system som Indien ännu dras med, så blir bilen än en gång föremål för uppror. Den garvade krigskorrespondenten Meera (Rani Mukherjee), sätter sig helt enkelt på redaktörens motorhuv för att hindra honom.

Han får inte åka iväg, om hon inte får göra storyn om Sabrina Lalls(Vidya Balan) systerJessica(Myra Karn) som sonen till en prominent politiker skjutit i huvudet, sedan att hon vägrat servera honom efter stängningsdags.

No One Killed Jessica är en mellanbudgettfilm. Med produktionvärde mellan den regionala stormakten Bollywood som producerar mest film i världen, och den smalare indiska konstfilmen. Skådespelarna är Bollywoodstjärnor, men No One Killed Jessica var kostnadseffektiv även med Bollywoods mått mätt.

Nu var ju inte Bollywood eller Hong Kong först med att använda bilen som ett emancipatoriskt redskap. I exempelvis 1991-års Hollywoodproduktion, flydde Thelma och Louise (Susan Sarandon och Geena Davies) gubbväldet i bil. Men eftersom det var Hollywood så måste både paret och bilen, störtas nedför Grand Canyon.

I de kinesiska och indiska filmerna är förhållandet mycket mer avspänt både till bilar och till kvinnlig frigörelse.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s