Kvinnliga hjältar erövrar filmen

Texten finns i två versioner: Ny Tid och Feministiskt Perspektiv

I kinesisk litteratur- och filmtradition har kvinnliga kung fu-hjältar länge varit vardagsmat. Nu gör de kvinnliga riddarna på allvar sitt intåg också i väst, skriver Joacim Blomqvist.

Under senare tid har vi fått börja vänja oss vid ett nytt slags krigarhjältar på vita duken. Bara under det senaste halvåret har vi mött den ytterst stridbara agenten Hanna (Saoirse Ronan), som är fenomenal i närstrid och nu senast fäktaren och bågskytten Arya Stark (Maisie Williams) som vant svingar svärdet Nålen, i HBO:s hyllade teveserie Game of Thrones. De är de senaste unga handlingskraftiga kvinnorna i en synbar trend inom amerikansk/europeisk filmindustri.

Tidigare har vi sett exempelvis Hailee Steinfeld briljera i rollen som hämnaren Mattie Ross i bröderna Coens lysande remake True Grit (2010) på westernfilmen De sammanbitna (1969) och Jennifer Lawrence som det unga familjeöverhuvudet Ree i Winter’s Bone (2010), som redan blivit något av en modern klassiker.

Det är lätt att fastna för dessa krigare, som alla är psykologiskt intressantare än det mesta vi vant oss vid här i väst. Det är filmer om unga kvinnor med järnvilja, rättvisekänsla, självbevarelsedrift och hämndbegär, med tydliga influenser från ostasiatisk film.

Hong Kongs största unga kvinnliga krigarhjälte, den då sextonåriga Pei-pei Cheng, fick sitt genombrott i Shaw Brothers klassiska Da zui xia (Come drink with me, 1966). Det är en film i Wu Xia-genren. Wu Xia, är filmer om ridderliga krigarhjältars äventyr med fantastiska inslag, som oftast utspelar sig i det förflutna. Wu Xia är egentligen en litterär genre och därför äldre än den kinesiska filmindustrin, och de första filmerna i denna genre producerades medan Kinas filmindustri ännu fanns i Shanghai. Det var här den kinesiska filmen uppstod, långt före filmindustrin flyttade till Hong Kong.

Både i den litterära och i den filmiska Wu Xia-traditionen var huvudpersonen nästan alltid manlig, och i besittning av övernaturliga egenskaper. Enligt Kinas konservativa regler fick inte kvinnor och män visas i samma filmruta med resultatet att män kom att spela kvinnor, och kvinnor män. Unga kvinnliga krigare som behärskade kung fu i hjälteroller hade därför blivit vardagsmat redan på 1920-talet.

nya stjärnor

I de Wu Xia-filmer som producerades av Shanghai och Hong Kong var nyckelementen kampsport och svärdskonst. Till filmindustrin rekryterades en stor del kampsportsutövare, både som koreografer och skådespelare. Men influenser hittades även på annat håll. Från fastlandet kom en lång rad dansare och skådespelare från Beijing Operan.

Pei-pei Cheng var inte kung fu-utövare då hon flyttade från Shanghai till Hong Kong som 14-åring, utan dansare. Hon hade debuterat i Wu Xia-filmen Da ji (Lovers Rock) 1964. Rollen som den fenomenala svärdsfäktaren Golden Swallow presenterades i den nu klassiska kampscenen i värdshuset, där hon med en balettdansares elegans nedkämpade alla de manliga skurkarna, en scen som omgående gjorde henne legendarisk.

Pei-pei Cheng skulle upprepa rollen som Golden Swallow i filmen Golden Swallow (1968), men därefter blev kvinnliga krigarhjältar alltmer ovanliga, liksom genren Wu Xia som helhet. Även om den efterföljande perioden såg exempelvis kung fu-mästaren Angela Mao, så var den övergripande trenden i den kinesiska filmindustrin under 1970-talet, att den blev allt mer västerländsk i sin syn på sexualitet och genusroller.

Unga kvinnliga krigarhjältar skulle emellertid få en renässans med återfödelsen av genren Wu Xia under 1990-talet. Ny teknik gjorde att filmernas fantastiska inslag blev bättre, t.ex. kunde man hänga upp skådespelarna i linor, som sedan kunde göras osynliga i redigeringen. Stilen kallades på engelska string fighting. Wu Xias genombrott i Europa och USA blev Ang Lees film Wo hu cang long (Crouching Tiger, Hidden Dragon). Pei-pei Cheng var tillbaka, i rollen som Jade-räven och genren begåvades med ett nytt stjärnskott, Ziyi Zhang.

Sedan dess har filmindustrins mångtydiga krigarhjältar spridit sig, och oftare kunnat bli gränsöverskridande på andra platser än i Kina. Thailands senaste stjärnskott heter JeeJa Yanin. Sitt genombrott fick hon i Chocolate (Zen – The Warrior Within) 2008, där hon spelar den autistiska Zen eller Yanin Vismitananda, som varje dag studerar de tränande boxarna på gården mittemot. Dessutom vägrar hon se annat än kampsportsfilm på teve. Hon utvecklar så med tiden ett mångsidigt kampsportskunnande, som hon använder i kampen för sitt och moderns oberoende. JeeJa Yanins skicklighet både som kampsportsutövare och skådespelare imponerar stort, och det kan vara väl värt att hålla ögonen på henne.

Tidigare har thailändsk film gått ännu längre. I filmen Beautiful Boxer (2004) spelar boxaren Asanee Suwan en kollega, transan Nong Toom eller Parinaya Charoemphol, som försöker överleva som sportutövare i en manschauvinistisk omgivning som inte ser med blida ögon på det könsbyte Nong Toom vill genomgå.

adjö till
muskelknuttar

I Sverige har det redan länge pågått en diskussion om unga kvinnors roller i filmindustrin. De progressiva anser att flickor bör beskrivas som (sexuellt) självständiga. De mest självständiga roller som skrivits för unga kvinnor de senaste åren är kanske Lina Leanderssons vampyr Eli, i Låt den rätte komma in (2008), och Noomi Rapaces roll som Lisbeth Salander i filmerna baserade på Stig Larssons böcker (2009–2010). I övrigt är det ytterst tunnsått med intressanta manus för unga kvinnor.

I England, USA och i Ostasien ser det alltså helt annorlunda ut. Där framställs flickor och unga kvinnor på film ofta som synnerligen självständiga och företagsamma, vilket visar att kön och sexualitet inte alls måste vara av så central betydelse som många svenska kritiker tror. Tonvikten kan istället ligga på ett krigaretos som i Rees fall (Winters Bone), Mattie Ross’ järnvilja (True Grit), Arya Starks överlevnadsinstinkt, utövandet av kampsport och krigskonst, samt i hämnd- och rättvisepatoset hos t.ex. Golden Swallow (Come Drink with Me), Zen (Chocolate) och Parinaya Charoemphol (Beautiful Boxer).

Genom sina olika teman; Wu Xia, Western, Fantasy och kampsport visar dessa filmer att andra könsmaktstrukturer är möjliga. Det är bara att säga adjö till Dolph Lundgren och Sylvester Stallone. Vi gillar inte endimensionella hjältemän vars enda tillgångar är jättemuskler, sexpacks-mage och hjärnbrist.


Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s