Satir, uncut version

Satir. Det är svårt. I Sverige är god satir sällsynt. På andra håll är satir både vanligare och bättre. Just nu visas en finländsk satir på Malmös biodukar. I Timo Vuorensolas nazi-sci-fi film, Iron Sky, om nazisterna som från månens baksida planerar erövra jorden i jakt på smartphones, finns all den skärpa som satir bör ha. Och liksom all god satir hugger den mot allt, inklusive den egna genrens småruttna människosyn.

God satir balanserar nämligen alltid på gränsen mellan det kulturella tabu och det acceptabla. Den är samhällskritisk och vass. Bra satir behöver inte vara rolig, men måste vara smart.

Satir är ett populärt tema på vita duken just nu.

Snart släpps exempelvis Sacha Baron Cohen, nya The Dictator som redan orsakat rabalder i USA. Filmen har ännu inte nått vare sig den svenska eller amerikanska repetoaren, men redan diskuteras det ifall filmens tema verkligen är något att skämta om; en diktator som är beredd att offra sitt liv för att förhindra att demokratin sprids i den land han så kärleksfullt förtrykt.

Sacha Baron Cohen är i regel en god satiriker; hans film Borat (2006) är stilbildande. Och att hans nya film redan väckt rabalder är lovande.

Historiskt fungerar satir som en politisk skrattspegel. I den exponeras samtidens konturer burleskt. Den avslöjar såväl våra egna fördommar, vår intollerans och vårt politiska system. Här i vårt eget land och tid är lyckad satir sparsmakad: den ständigt utskällda Lars Hillersberg förstås, tidningen Puss och den lika utskällda tidningen Etikett som gavs ut i fem nummer 1986; ett slags pendang till den amerikanska satirtidningen National Lampoon, får väl anses lyckade. Många andra försök har gjorts men inget riktigt lyckat.

På andra håll är genren desto mera levande. Satiren i exempelvis Kina är exempelvis klurig. I totalitära stater måste samhällskritik formuleras på annat sätt än i demokratiska

På liknande vis utnyttjar kinesisk satir luckor i lagstiftningen. Det går inte att göra en samhällskritisk film som utspelar sig i dagens Kina, men om filmen utspelas i historisk tid?

Jiang Wens gangster-pastisch  Let the Bullets Fly (Rang zidan fei, 2010) är ett samhällskritisk och satiriskt mästerverk, men den blev även en kritikerhyllad succé och kassavältare. Den utspelar sig typiskt nog i sekelskiftets Kina där käbblande gangsters och politiker får återspegla den moderna politiken.  Just nu visas Yee Tung-Shings film The Great Magician (Daai mo seut si, 2011) på kinesiska biografer, den utspelar sig i några år efter den revolution som störtade Qing-dynastin 1917.

Här återfinns diverse krigsherrar, magiker och politiker i roller som är lätt igenkännbara från striderna under vintern och våren i Kommunistpartiets ledning.

Att vi här i landet saknar god satir kan bero på att vi tar oss själva på för stort allvar, vi är konflikträdda. Eller att satiren här är överflödig eftersom våra beslutsfattare parodi på sig själva.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s