Våldsam och vacker vänskap, extended version

Kompisar, utmanade könsstereotyper och klassisk skräckfilm på årets Fantastisk filmfestival i Lund

 

Vad är din kompis egentligen för en? Årets Fantastisk filmfestival bjuder på ett flertal smått diaboliska svar: Filmen som öppnar festivalen är exempelvis den charmiga vampyrfilmen Vamps, av Clueless-regissören Amy Heckerling; en romantisk och vemodig komedi om de båda vampyrkompisarna Goody(Alicia Silverstone) och Stacy (Krysten Ritter).

 

En bättre film än väntat i den vampyrgenre som på senare tid överexploaterats av Vampire Diaris och twilight-fimer, till den grad att vampyrer inte längre står att känna igen.

 

Men att Heckerlings film handlar om vamyrer är ställt bortom rimligt tvivel: Goody och Stacy är visserligen snygga, men de sover i likkistor, har äckliga matvanor (de dricker inte mäniskoblod, men väl blod från brunråttor), de umgås i ett tvivelaktigt sällskap, bland annat med vampyrchefen Cisserus (Sigourney Weaver) och de är, tillsammans med bland andra Vlad Tepes (Malcolm McDowell), medlemmar i Anonyma Människobloddrickare.

 

Festivalens coolaste kompisar är definitivt de sockersöta yrkesmördarna Violet(Alexis Bledel från Mad Men) och Daisy (irländska Saoirse Ronan, som fick sitt internationella genombrott som den kampsportsvirtuosa hämnaren Hanna, i filmen med samma namn), i Geoffrey Fletchers film med där de har titelrollerna. De två unga och ganska udda yrkesmördarna som fått i uppdrag att döda en bullbakande rånare, Michael, spelad av ingen mindre än Tony Soparno (James Gandolfini). Det är en originell film med referenser framförallt till Quentin Tarantino, i dialog och scenval.

 

Festivalen sämsta kompisar dyker möjligen upp i amerikanska Among Friends (Danielle Harris). En fest med 1980-tals tema urartar i en splatterorgie, då några av deltagarna bestämt sig för att tvinga ut de andras snaskigaste hemligheter i ljuset. Det är en stilmedvetet gräll film, som fyller den typiska postmoderna 1980-tals splatterfilmen med det sådana filmer aldrig hade, nämligen en emetionell undertext.

 

Som någon kanske redan lagt märke till så är det många kvinnor på festivalen i år, både i huvudroller och som regissörer: inte mindre är 28 procent av filmerna har en ensam kvinnlig regissör, 66 procent har producerats av en kvinna. Det kanske inte verkar så mycket, men med tanke på att det i de 776 filmer som visades i Cannes i år så var endast tio procent regisserade av kvinnor, och av dessa så var den överväldigande majoriteten drama-filmer eller dokumentärer(en procent av de fantastiska filmerna som visades i Cannes var regisserade av kvinnor), så är Fantastisk filmfestival i Lund banbrytande.

 

Frågan som omedelbart infinner sig är givetvis hur detta märks? Eller är vem som berättar en historia är mindre viktigt – än vad för slags historia som berättas?

 

Festivalgeneral Johan Barrander är säker på sin sak

 

– Naturligtvis finns det inget specifikt kvinnligt sätt att göra film på. Genom vår satsning på kvinnliga regissörer, som annars är så underrepresenterade visar vi att kvinnliga såväl som manliga regissörer och producenter är en heterogen grupp. Några av filmerna är som Kristina Buozytes lithuaiska art-housefilm Vanishing Waves udda och märkliga, men utan att hota några könsstereotyper. Andra filmer som Violet and Daisy och Among Friends ställer stereotyperna på huvudet.

 

Ett annat tema, som är årligt återkommande är klassikerna. I år besöks festivalen av den moderna zombiefilmens fader, George A Romero. I anslutning till hans besök visas de två genreklassikerna Night of the Living Dead (1968) och Martin (1976) .

 

Night of the Living Dead var rentav revolutionär både till form och innehåll. Politiskt var den mycket radikal och refereade bland annat till Black Power-rörelsen och Vietnamkriget, till formen: filmad i svartvitt, med etnisk heterogenitet i huvudrollsbesättningen, och utspelad i vardaglig miljö, så skrämde den slag på publiken mer än någon annan film gjort sedan Nosferatu (1922).

 

Filmen Martin innebar en revitaliserad tematisering i New Hollywood-stil av vampyrfilmsgenren (om nu revitaliserad är ett ord som går att använda i fråga om filmer om odöda), som i sig är lika gammal som filmkonsten själv.

 

Apropå klassiska vampyrfilmer så kommer danska Carl Theodor Dreyers impressionistiska halvstumma Vampyr – Der Traum des Allan Grey(1932) visas till musikaliskt komp av Malmöbandet Death and vanilla, ett evenemang som är väl värt att se fram emot.

 

Liksom andra år visar Fantastisk filmfestival i år en del asiatisk film, under vinjetten Eastern Heroes. Här finner vi bland annat koreanska Kang Je-Kyus My Way:en episk film, jämförbar endast med stora episka klassiker som David Leans Lawrence of Arabia (1962) eller Victor Flemmings Borta med vinden (1939); om två kompisar som är maratonlöpare; en japansk, Tatsuo Hasegawa (Odagiri Jô) och en koreansk, Jun-shik Kim (Jang Dong Gun) som lyckas genomleva den japanska annekteringen av Korea och andra världskriget i japansk, sovjetisk, tysk och slutligen amerikansk uniform, innan att de på sitt eget vis vinner OS i London, 1948.

 

En snutkompisfilm från Korea är även den väl värd att se, Yoo Has film Howling: om den manliga kriminalpolisen Sang-Kill (Kang-ho) som är på väg uppåt i karriären, och som måste samarbeta med en nytillkommen kvinnlig kollega Eun-Young (Na-Yeong) i ett fall där en varghund spelar en avgörande roll. Howling är en film som mera än ett deckardrama, är en film som utmanar de konservativa könsstereotyperna i dagens Korea. Huvudrollerna spelas smått briljant av två av landets bästa skådespelare i huvudrollerna.

 

Årets animerade pärla för hela familjen är franska Jean-Francois Laguinies Le Tableau, som replikerar Platons Grottliknelse utifrån några figurer i en målning. En extremt välgjord animation om tolerans och förståelse som visas under vinjetten Méliès D’argent.

Liksom tidigare år rekomenderar festivalgeneral Johan Barrander publiken i år att frossa i fantastisk film. Hans rekomendationer är, förutom öppningsfilmen Vamps, att se den coolare, hårdare och bättre versionen av Dredd, baserad på de tecknade serierna om antihjälten Judge Dredd, som regisserats av Pete Travis och som rockar rumpan av den tidigare Judge Dredd-filmatiseringen med träbocken Sylvester Stallone i huvudrollen. The Aggresion Scale, vuxenversionen av Ensam hemma, med psykotiska ungar istället för en odräglig Macaulay Culkin i huvudrollen och så förstås Wither, något så ovanligt i sammanhanget som en bra svensk skräckfim.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s