Fantastiskt med många kvinnor på filmfestival

Publicerad: Fredag 28 september 2012 | 13:02 Skånes Fria

Kulturnyheter: Numera är årliga Fantastisk filmfestival i Lund en kulturinstitution. Nu när festivalen går mot sitt slut kan Skånes Fria konstatera att den även detta år har bjudit på avantgardistisk konstfilm, genrefilm huvudsakligen från Europa, genreklassiker och ett starkt ostasiatiskt tema.

Det har varit många kvinnor i år, en medveten satsning från festivalledningens sida. Nära 30 procent av de filmer som visats har regisserats av endast en kvinna, en relativt sett gigantisk siffra igenrefilm där gubbväldet länge varit kompakt (som jämförelse kan man nämna att av de filmer med fantastiskt tema som hade premiär i Cannes, hade en procent regisserats av en kvinna). Kvinnliga producenter har även de varit vanligare än brukligt. Mer är 60 procent av filmerna har producerats av kvinnor, och då ska vi inte tala om hur många filmer som har kvinnliga huvudroller.

Årets bästa fantastiska film Violet and Daisy är visserligen regisserad av en kille, Geoffrey Fletcher, men med två osannolikt hårda tonårstjejer i titelrollerna: Alexis Bledel (Gilmore girls) som Violet och iriska Saoirse Ronan (Hanna) som Daisy. De spelar en något udda yrkesmördarduo, som fått i uppdrag att döda en bullbakande rånare, spelad av ingen mindre än Tony Soprano.

Inspirationen från Quentin Tarantino märks tydligt i berättelsens struktur, i den kärnfulla dialogen och i skruvarna.

En mindre omstörtande film, som också den är väl värd att se, regisserad av en kvinna med kvinnor i nästan alla bärande roller, är Mary Harrons snygga Moth diaries. Det är en film där gotisk litteratur, särskilt romanen Carmilla och gotisk scenografi får stor betydelse. Rebecca (Sarah Bolger) misstänker att Ernessa (Lily Cole), hennes klasskamrat på internatskolan, i själva verket är vampyr. Det är en bagatell, men Lily Coles porslindockeansikte tillhör det räligaste man kan se på vita duken just nu.

Den litauiska arthousefilmen Vanishing waves är även den snygg och regisserad av en kvinna, Kristina Buozyte. Under ett vetenskapligt projekt ska Frank genom en neurontransformator söka kontakt med Aurora (Jurga Jutaite) som ligger i koma. Han lyckas – flera gånger. Komavärlden han stiger in i påminner om en Lynch-värld där mycket är sig likt, men den är surrealistiskt degenerativ så att bilden obönörligen blir mörkare allt eftersom Aurora närmar sig slutet, och de bådas emotionella tillstånd förvärras.

Filmen kanske inte är så avantgardistisk som vissa tror. Mycket i filmen känner man igen från David Lynchs senare verk. Inte heller utmanar den könsstereotyper, utan är istället ganska konventionell i detta avseende. Trots det utsågs den nyligen, under USA:s största genrefilmfestival Fantastic fest, till bästa film. Kristina Buozyte blev bästa regissör och Bruno Samper och Kristina Buozyte fick priset för bästa manus.

Bland de asiatiska filmerna är den koreanska snutkompisfilmen Howling ett måste. Den är regisserad av Yoo Ha och tar sig an ett märkligt kriminaldrama: den manliga kriminalpolisen Sang-Kill (Kang-ho) är på väg uppåt i karriären, och måste därför samarbeta med en nytillkommen kvinnlig kollega Eun-Young (Na-Yeong) i ett fall där en varghund spelar en avgörande roll. Howling är mer än ett deckardrama – den utmanar de konservativa könsstereotyperna i dagens Korea. Huvudrollerna spelas smått briljant av två av landets bästa skådespelare.

Sedan har vi förstås de ”konstiga” filmerna från ostasien: Iguchi Noborus japanska Dead sushi, om dottern (Takeda Rina) till en sushimästare som menar att man måste vara en fena på kampsport för att göra bra sushi. Därför tränar han samtidigt sin dotter i kampsport och sushimakeri, tills den dag då dottern gör en dålig sushi och därför rymmer hemifrån och tar jobb hos en annan sushimästare som visar sig vara medioker. Blanda sedan in köttätande sushibitar, lite naket och mera kung-fu: som om inget ströks i produktionen från brainstormningen vid första mötet till den färdiga produkten.

Då är ändå inte Dead sushi den konstigaste festivalfilmen, utan den äran tillfaller en annan japansk film, Miki Shunichiros The warped forest, med drag av rosa film och David Lynch.

Klassisk film var helgens paradnummer. Dels visades färgversionen av Georges Méliès Le voyage dans la lune från 1902, dels danska Carl Theodor Dreyers impressionistiska halvstumma Vampyr – Der Traum des Allan Grey (1932) som kompades av Malmöbandet Death and vanilla.

Men festivalens stora dragplåster i år var den moderna zombiefilmens pappa, George A Romero, som besökte festivalen lördagen den 22 september. Sitt genombrott fick Romero redan med debutfilmen Night of the living dead från 1968. En film som blev klassisk av misstag: den visades fler gånger, och på fler studentaftnar, än de flesta andra samtida filmer: därför att copyrighten fallit bort, och den var därför gratis att visa. Den kom att tolkas som ett raspolitiskt ställningstagande därför att den bästa skådisen i Romeros umgängeskrets Duane Jones råkade vara afroamerikan. Det här var 1968, så det var naturligtvis otroligt brännbart med en afroamerikan i en huvudroll då Summer of love obönhörligen gick mot sitt slut.

Summan av misstagen blev att Romero sedan dess varit en politisk och oftast oberoende filmskapare. Han var helt enkelt tvungen att tänka igenom storylinen till sin nästa zombiefilm Dawn of the dead (1978).

Den äldre och mycket trevliga skräckmästaren gjorde ett varmt och sympatiskt intryck då han svarade rappt och ”witty” på publikens frågor under ett öppet seminarium i anslutning till att två av hans mästerverk, Night of the living dead och vampyrfilmen Martin (1976) visades. Vad gäller Martin ansåg Romero att det var hans bästa film, eftersom han haft mest att säga till om under produktionen av den.

Night of the living dead handlar inte ens om zombies. Filmens arbetstitel hade varit ”Night of the flesh eaters”.

– Jag letade bara efter ett nytt sätt att använda döda på, förklarar Romero, som verkar påtagligt nöjd över framgången, trots att hans film gjorts utan tanke på de levande lik från Haiti man vanligen förknippar med zombies.

– Inte förrän under uppföljaren Dawn of the dead var de formellt zombies. Själv har jag aldrig förstått att de blev så populära. Att folk lägger ned pengar, fantasi och energi på att klä sig som zombies och marschera kilometervis genom städerna i zombie walks är fantastiskt. Mina statister gick bara några hundra meter under tvång och de skulle ha bra betalt för det, avslutar zombiemästaren.

Fantastisk filmfestival avslutas den 29 september.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s