Fjärde festivaltexten: Kvinnor gör fantastiska filmer

Publicerad av Feministiskt perspektiv

2012-10-05 | Joacim Blomqvist

KULTUR

Det var inte bara jämförelsevis hög andel filmer av kvinnor på årets upplaga av Fantastisk filmfestival i Lund. Filmindustrin har upptäckt att marknaden för stereotypa könsskildringar börjar vara mättad och söker nya kvinnoroller samtidigt som filmer regisserade av män också utmanar traditionella berättarstrukturer.

Årets upplaga av Fantastisk filmfestival ställde viktiga frågor om genus. Fler filmer än någonsin tidigare, 29 procent, hade en kvinna som regissör, och i jämförelse med andra festivaler är det en närmast astronomisk siffra. Exempelvis var siffran över filmer under årets upplaga av Cannes-festivalen med fantastiska teman som regisserats av en kvinna 1 procent.

När genus i filmindustrin vanligen diskuteras så stannar ofta frågeställningen vid representation. Under våren 2012, hade fem av de sju filmpremiärer som fått produktionsstöd av Svenska filminstitutet, SFI, regisserats av män: tre svenska filmer (av totalt 23 filmer) med kvinnor som regissörer får premiär under hela året; trots att filmavtalet stipulerar av 40 procent av alla filmer med stöd ska vara regisserade av kvinnor. Ingen av filmerna med svensk premiär har ett fantastiskt tema, utan istället rör det sig om två dokumentärer och en notorisk misogyn actionfilm, I nationens intresse, av danska Kathrine Windfeld.

Med tanke på utbudet under Fantastisk filmfestival går det att dra slutsatsen att kvinnor gör film; de gör fantastisk film; de gör filmer som varken är misogyna eller dokumentära. Men det går även att ta steget längre. Genrefilm skapad av både män och kvinnor diskuterar såväl könsmaktsfrågor som andra fenomen på nya sätt. Frågan är väl närmast när detta kommer att märkas i den svenska filmpolitiken? Med detta sagt, hur utvecklas genustemat och andra viktiga samhällsfrågor i genrefilm?

Historiskt har genrefilm dominerats av män. Det betyder inte att kvinnor inte tidigare gjort fantastiska filmer. Några exempel är Lotte Reinigers klassiska silhuettanimation Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926), Kathryn Bigelows mästerverk, vampyrfilmen Near Dark (1987) och kultfilmen Buffy the Vampire Slayer som Fran Rubel Kuzui, gjorde.

Men liksom inom annan film är det frågan om vem som äger produktionsmedlen, och vem som känner vem. I slutändan är det därför kotterier av vita välbeställda män som positivt särbehandlar andra mäns idéer och tankar om film. Genrereglerna har på så vis skapats av vita heterosexuella män och gjort det svårt för människor med annan syn på kön, etnicitet eller preferenser att ta sig in på marknaden. Det finns givetvis många undantag.

Men på den internationella marknaden har detta sakernas tillstånd sakta börjat förändras. I filmgenren med kompakt gubbvälde så har kvinnor börjat ta plats, tack vare ökad medvetenhet om könsroller, men kanske främst för att marknaden nu är mättad på att samma trötta stereotyper ältas i film efter film. Filmindustrin söker nya kvinnoroller.

Mycket i festivalens utbud tyder på att en del hänt i det sökandet. Särskilt utmärkte sig regissören Danielle Harris film Among Friends, inom detta område; vännerna möts på en fest med 1980-talstema, de drogas så att de inte kan resa sig från bordet; därefter avslöjas deras (klass)förljugenhet obarmhärtigt; i ett fyrverkeri av motiverat splattergenrevåld; ett resultat av perversioner, sexualiserat våld, lojalitet och förräderi. Så även om filmen till sin form liknar en typisk genrefilm är innehållet mer skruvat och emotionellt motiverat än i de flesta genrefilmer. Puts väck är den generaliserande bilden av kvinnor som offer, som är så vanlig annars.


Den snygga och coola öppningsfilmen Vamps som Clueless-regissören Amy Heckerling gjort anpassade vampyrmyterna till hipp New Yorkmiljö, påfallande känsligt för genrekonventionerna för att vara en modern vampyrfilm: en romantisk och vemodig komedi om de båda vampyrkompisarna Goody (Alicia Silverstone) och Stacy (Krysten Ritter).

Visserligen är vampyrerna Goody och Stacy snygga och liksom andra i New York-natten far de fram över dansgolven, raggar dryga snubbar och har allmänt roligt. Livet som evigt ung börjar dock bli enahanda. Livet som odöda innebär att de inte tål solljus, de sover i upphottade likkistor eller hängande upp och ned i ett mörkt rum under dagen, har äckliga matvanor (de dricker inte människoblod, men väl blod från brunråttor), de umgås i ett tvivelaktigt sällskap, bland annat med vampyrchefen Cisserus (Sigourney Weaver) och de är, tillsammans med bland andra Vlad Tepes (Malcolm McDowell), medlemmar i Anonyma Människobloddrinkare.

Särskilt revolutionerande är väl inte Vamps, men det är å andra sidan en sympatisk bagatell, med ovanligt trevliga monster.


Till de verkligt intressanta regissörerna hör Mary Harron vars snygga Moth diaries visades av festivalen. Rebecca (Sarah Bolger) misstänker att Ernessa (Lily Cole), hennes klasskamrat på internatskolan, i själva verket är vampyr; särskilt sedan hennes nära vänner en efter en avlider under oklara omständigheter. Inte blir misstankarna mindre då hon kommer på Ernessa med att gå genom ett stängt fönster på takvåningen. Och i skolan studerar de samtidigt senromantiken och gotiken; de läser förstås vampyrromanerna Dracula av Stoker och Le Fanus Carmilla.

Det blir en vackert fotograferad berättelse med gott om gotisk scenografi, och även om filmen kunde haft en ännu mer gotisk struktur, så är den tillräckligt egen för att bli intressant, och Lily Coles porslindockeansikte tillhör verkligen det räligaste man kan se på vita duken just nu.

Att en indisk art-house vampyrfilm regisserats av en kvinna tillhör inte vanligheterna, men Akam av Shalini Usha Nair är ett undantag. Det är en film om en bilolycka som leder in i striden mellan folktro och den indiska moderniteten. På ytan ett konventionellt drama om arkitekten Srivnas som skadas i olyckan, blir vanställd och förlorar sin flickvän, istället träffar den självständiga och starka Ragini, som är från landsbygden och som kanske är yakashi, den indiska versionen av vampyr.

Min egen favorit från årets festival var Geoffrey Fletchers Violet and Daisy – den senaste filmen i en trend jag tidigare skrivit om i Feminstiskt perspektiv: kvinnor som krigarhjältar. Violet och Daisy, gestaltade av Alexis Bledel (Gillmore Girls) och Saoirse Ronan (Hanna) är två ständigt småpratande tonårstjejer som till yrket är mördare. De presenteras i en skottlossningsorgie där de likviderar gangsters på löpande band. Nu har de fått i uppdrag att göra ett snabbt och enkelt jobb: de ska döda en rånare, gestaltad av en bullbakande James Gandolfini (Tony Soprano). Med ett grepp som för tankarna till tidiga Quentin Tarantino, går inte allt som de tänkt sig.

Tjejer som krigarhjältar är inte längre ett helt nytt grepp. Men här är det mycket snyggt genomfört. Och att Gandolfinis rånare alluderar på hans paradroll som manschauvinisten Tony Soprano, kan tolkas som ett lustmord på patriarkala stereotyper.

I festivalutbudet var det i år ett vanligt grepp att ifrågasätta mansrollen. Snyggast genomfört av veteranen Todd Solondz i dennes Dark Horse, en film om en misslyckad mansroll. Vi får på sedvanligt Solondz-manér möta den tragikomiska Abe (Jordan Gelber), i trettio-nånting-åldern-slackern som drömmer om att bli tagen på allvar. Förföljd av sin padre padrone (pappan lysande gestaltad av Christopher Walken) som trots att han själv anställt sonen, alltid sett denne som ett misslyckande. Abe möter kärleken i den mestadels neddrogade och frånvarande Miranda (Selma Blair), som dock går med på att gifta sig med honom av medlidande: ”det kunde varit värre,” är en av hennes typiska replik efter parets första kyss.

Todd Solondz påminner om en tragikomisk rättsmedicinare specialiserad på obduktion av sin egen medelklass ideal. Hans skalpell avslöjar givna stereotyper obönhörligt som förljugna, och att han ständigt skruvar sina filmer till bristningsgränsen gör dem ännu angelägnare. Medelklassens mansroller har han undersökt tidigare i exempelvis Life During Wartime (2009) och i Happiness (1998); och det han blottlagt då är, i likhet med undersökningen i Dark Horse, inte vackert. Men hans filmer i sig är snygga.

Sammanfattningsvis utmanade många av årets filmer traditionella berättarstrukturer. Utmaningarna kom både från kvinnor som i sina filmer utmanade de förlegade könsmaktsstrukturerna. Som inifrån industrin nu insett det inte längre är kommersiellt gångbart att ständigt berätta samma historier.

I festivalens prioriteringar av filmer som regisserats av kvinnor blir detta tydligt. Inte så att kvinnor ständigt berättar fler nya berättelser än män: många kvinnliga regissörer gör lika konventionella filmer som män, och fantastisk film måste få vara fantastisk – oavsett det biologiska könet på filmkaparen. Men kvinnors erfarenheter skiljer sig från mäns, deras berättelser blir därför ibland mindre förutsägbara än mäns – även då de rör sig innanför genrekonventionerna.

Nu kan man önska sig att även årets filmfestivaler i Stockholm och Göteborg följer Lunds exempel och prioriterar kvinnor bland filmskaparna. Då kanske även SFI inser att de i högre grad borde ge kvinnor produktionsstöd.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s