Det ska vara en zombie i år

Publicerad i en senare version av Fria Tidningars pappersupplaga, den 23 januari 2013

Aldrig har väl halvruttna lik varit så populära som nu? Samtidigt som Apart förlag nu släpper nya grafiska romaner i sin serie The Walking Dead, så påbörjar TV11 den tredje säsongen av teveserien med samma namn. George A. Romero, mannen bakom den moderna zombiefilmen besökte Lund i höstas. Flera independent-zombiefilmer har nyligen sett dagens ljus – om än det är blekt. Vad är det då med zombier som vi finner så fascinerande?

Ett genomgående drag i legenden om zombies, som säkert bidragit till deras popularitet är att de framgångsrikt använts som metaforer för i stort sett allt som är mekaniskt, tanklöst och själlöst; i kristider blir de extra populära eftersom de kan symbolisera såväl de som orsakat krisen, som de som drabbats av den. De kan används som rent marxistiska metaforer (som hos Romero); de är kanske mera skrämmande än andra monster därför att de saknar själ och eftersom de gärna uppträder då världen – som vi känner den – gått under så hotar de oss då vi är som mest sårbara

Zombien som vi känner den har sitt ursprung i Västafrika, Karibien och i Mississipideltat: Numera har zombier dock blivit globala monster, som nyligen tagit steget in i den seriösa samhällslitteraturen, i och med statsvetaren David McNallys bok Monsters of the Market (2012).

Men vilka är de då, de levande döda som alltid verkar haft en självskriven plats i den västerländska populärkulturen? Fria tidningar har träffat den moderna zombiens pappa George A Romero, Walking Deads svenska redaktör Johan Kimrin och gjort nedslag i zombiepopuärkulturen.

Filmzombies

Även om filmer med zombiemotiv ofta hade förekommit i tidig film, allt sedan filmatiseringen av Frankensteins monster 1910. Så var det i George A Romeros moderna klassiker, Night of the Living Dead (1968) som zombierna fick sitt internationella genombrott i populärkulturen.

Före Romeros film så var zombiefilmer ofta – men inte alltid – kolonialistiskt anfrätta. Zombies var ett slags Haitiska levande döda , uppväkta av skumma infödda voodoo-präster; satta att sömngångaraktigt slava dag som natt. Zombiefilmer var före Romero, i hög grad konservativt ideologiska alster med exotiska teman.

Det var med Ubaldo Ragonas italienska The last man on earth (1964, förlagan till filmen I Am Legend, 2007 med Will Smith), med Vincent Price i huvudrollen, som zombiefilmer kom att bli civilisationsnskritiska. De odöda, i Ragonas film fyllde en symbolisk funktion i linje med den Mary Shelley avsett i sin zombieroman Frankensteins monster (hon varnade för en väntande katastrof om människor med teknikens hjälp trodde sig vara likvärdiga eller överlägsna Gud, hybris) . I The last man on Earth så har biologiska stridsmedel redan orsakat en sådan katastrof .

Men med Night of the Living Dead skulle zombiefilmerna ta ytterligare ett steg i politisk riktning. The-summer-of-love var över och zombiefilmen förändrades. Den koloniala referensen hade nu helt försvunnit, det förekom inga syftningar vare sig på Karibien eller Västafrika.

Zombies hade blivit realistiska vardagsmonster. Den hade fått ett brännbar raspolitisk dimmension – av en slump menar Romero. I den krets som Romero umgicks i 1968, fanns en afikansk-amerikansk skådespelare, Duane Jones. Eftersom han var den bästa skådisen så valdes han att gestalta huvudrollen i filmen, hans hudfärg reflekterade Romero inte över – då i vart fall .

Rollen gjorde Jones det mesta av – även om Romero själv inte reflekterat över hans hudfärg så hade Jones gjort det. – han ville framstå som en skräckfilmens Malcolm X eller Dr King, och det gjorde han .

Men även själva de svartvita bildernas karaktär alluderade på medborgarrättskamp och studenternas kamp mot Vietnamkriget.

Då jag mötte den gängliga, ödmjuka och påfallande humoristiska skräckfilmslegenden George A Romero i samband med seminariet i Lund, förklarade han

– Night of the Living Dead hade ursprungligen namnet Night of the Flesh Eaters. Och den hade inte det minsta att göra med Haitiska vandrade döda.

– Det var aldrig min avsikt att skapa zombier då vi filmade Night of the living dead. Jag letade bara efter ett nytt sätt att använda döda människor på.

Det som var helt nytt i Romeros film var att zombien skulle utvecklas till en politisk metafor som kunde användas till allt möjligt.

– Zombier är en bra metafor man kan använda till allt möjligt: politiker, konsumtionsvansinne, förtryck, klasskamp, etc. Jag kan inte tänka mig några bättre monster eftersom man kan göra som man vill med dem, sade han med ett snett leende.

Romeros eget mästerverk, satiren över konsumtionssamhället, Dawn of the Dead (1978), är förstås det yttersta beviset på att han har rätt.

Det Romero åstadkommit var en revolution för zombiegenren i allmänhet och Night of the Living Dead öppnade vägen för att producera verk som The Walking Dead, en grafisk roman som vi strax återkommer till.

En zombies främsta uppgift är fortfarande att skrämmas. Men den ska helst även ha ytterligare funktioner.

De levande dödas liv

Vilka är de då, de moderna zombierna? Det råder stor oenighet i frågor som rör de levande dödas egentliga liv. Detaljerna varierar beroende på var i världen man befinner dig. Klart är att seriösa zombier är metaforer. Men där verkar enigheten slut. Då jag träffade The Walking Deads svenska redaktör i Malmö, Johan Kimrin så talade vi en stund om vad som definierar en zombie.

– Det finns till en början olika slags zombies menade Johan Kimrin. I olika kulturer skiljer de sig åt. Engelska zombies är exempelvis ofta kvickare än andra zombies, som exempelvis i Danny Boyles 28 dagar senare (2007), eller i Yann Demanges oavslutade miniserie Dead Set.(2008) , båda exempel på snabba engelska zombies med mycket brittisk humor. Kanske är engelska zombies snabba som ett resultat av huligankulturen som uppstått kring fotbollsmatcher?

– Italienska och amerikanska zombies är oftare långsamma; som i italienaren Dario Argentos europeiska redigering av Dawn of the Dead, den italienska gore-regissören Lucio Fulcis zombiefilmer eller hos Romero – antagligen för att såväl amerikanare som italienare gillar att äta i kombination med att röra på sig så lite som möjligt för att inte slösa på energi…

– Numer har förvisso de snabbare, mer arga, zombierna tagit över allt mer även i amerikanska filmer. Kanske är det en effekt av det accelererande meth-missbruket i staterna, men antagligen är det för att få till fler actionscener.

Romero avfärdar utveckligen: – zombies springer inte

I japanska filmer med zombiemotiv, exempelvis i Yoshihiro Nishimuras Hell Driver (2010) så är zombies både talföra och snabba. Medan de engelska zombierna i Matthias Hoenes Cockneys vs Zombies (2012) är så långsamma att de inte ens hinner fatt en pensionär med rullator.

Det går följaktligen inte att bestämt reda ut hur de rör sig. I romanserien som Kimrin redigerar, The Walking Dead så är de i vart fall långsamma.

Liksom i de flesta moderna zombies är de i Walking Dead i bedrövligt skick.

Zombies talar inte så ofta, även om en trailer för Chris Butler och Sam Fells helt fantastiska ParaNorman(2012) instruerar i hur man talar zombie: språket innehåller onomatopoetiska uttryck som ugh, grrr och aooo (de talar dock engelska med huvudrollen Norman Babcock) Men på andra ställen som i Japan händer det att de kan uttala ord och sätta samman meningar.

Moderna zombies är hungriga och äter gärna en människohjärna eller två till frukost, som i The Walking Dead.

Walking Dead

I få av de populärkulturella verk med zombiemotiv,så är det allegoriska temat lika levande som i de grafiska romanerna, The Walking Dead. De gavs ursprungligen ut på engelska 2003. De skapades av Robert Kirkman. Tony Moore stod för teckningar och tusch fram till den sjätte boken, därefter togs den uppgiften över av Charlie Adlard. Serien blev 2010 mottagare av de tecknade seriernas motsvarighet till filmindustrins Oscar-statyett, Eisner Award.

Sedan blev de grafiska romanerna till den teveserie som nu visas i TV11. Och romanerna presenteras alltså även på svenska för första gången, i en paperbackserie.

Johan Kimrin menar att Walking Deads populäritet beror på dess existentialism

– I Walking Deads universum har ju världen som vi känner den gått under. Här ställs tillvaron på sin yttersta spets. Vi tvingas ställa oss frågor om vad som egentligen har någon betydelse; om de levande inte egentligen är värre än de levande döda; hur absurd rasismen är; vilka roller kvinnor och män fyller; hur ledarskapsroller hanteras; vem som har makt och vem som saknar den, relativt sett etcetera

Det är dessa frågor som diskuteras i The Walking Dead, i atmosfärrikt och skickligt tuschade bilder, svartvita förstås, liksom i Romeros film Night of the Living Dead. De fem böcker som hitintills givit ut på svenska är rappt berättade och de har tills nu varit vida bättre genomförda än teveserien, genom sin dynamiska dramaturgi och kvaliteten i teckningarna.
De levande dödas framtid

Bortsett från The Walking Dead och en handfull andra kvalitetsmedvetna zombiealster, som exempelvis svenska John Ajvide Lindqvist zombiesoman Hanteringen av odöda så är de flesta zombieberättelser inte särskilt bra, utan tenderar istället låna karaktärsutveckling från tevespelen. Det är synd för zombieberättelser har en subversiv potential just därför att de inte accepterats i det kulturella finrummet och hoppet står till att så aldrig sker. Men det är sannolikt inte av omsorg om zombiegenren som kulturrådet vägrar stödja utgivningen av The Walking Dead, Johan Kimrin berättar

– Kulturrådet inte gett oss en spänn trots att vi ger ut en uppenbarligen tankeväckande serie, trycker på svenskt papper i Sverige; av såväl miljö- som rättvise och arbetspolitiska skäl, och till och med skrivit en lärarhandledning, eftersom det vi ger ut lyckas få de mest skoltrötta tonåringarna att läsa en utvecklingsroman – som ju The Walking Dead är – och skriva en analys som ger dem högsta betyg och räddar betyget från underkänt… Samtidigt får totalt intetsägande och meningslös ”konst” som inte en människa finner intressant hur mycket pengar som helst… Mycket märkligt.

Å andra sidan, zombien som ett slags nihilistisk, revolutionär skinhead/punkare garanterar att de ännu kan fungera som samhällskritiker: Fela Kuti kunde använda metaforen zombie, på sin legendariska platta med det namnet från 1977, för att beskriva den Nigeriska militärjuntans övergrepp mot honom och hans familj; zombie kan även beskriva det hjärntvättade besökarna vid Malmös nyöppnade shoppingcentrum Emporia, eller för den delen skjutglada svenska soldater i Afghanistan.

Faktaruta

Zombies. Legenden om döda som återvänt från graven antas vara flertusenårig. Roten till ordet zombie har sitt ursprung i de båda västafrikanska språken; Kikongo: zumbi som betyder fetisch och språket Kimbundu: nzambi som betyder gud och zombie var ursprunligen namnet på ormguden. Senare ändrades namnet till att betyda återupplivade lik.

Zombies är sällsynt förekommande inom den delen av religionsutövningen i voodoo som är hemlig för lekmäm (ibland kallas den sekt inom voodoo som eventuellt uppväcker zombies för Svart magiker), främst i delar av Karibien och i Mississipideltat. Ordet zombie finns även i den kreol som talas i Louisiana där det betyder gengångare, spöke eller skugga.

Den anglosaxiska zombien är i sammanhanget en relativt ny företeelse. Monstret i Mary Shelleys klassiska roman Frankenstein, The Modern Prometheus (1818) som är jämnårig med den moderna vampyren, kan kanske att beskrivas som den första europeiska zombien.

Frankensteins monster tar sina fösta staplande steg i kortfilmen Frankenstein, 1910, men mera otvetydiga zombies hemsöker den anglosaxiska vita duken för första gången i Victor Halperins lågbudgetproduktion Vit vålnad (White Zombie) från 1932, med Bela Lugosi (Dracula, 1931) i huvudrollen. Men huruvida White Zombie verkligen var den första zombiefilmen är omtvistat; Ibland nämns även Balwant Bhatts indiska film från samma år, Chalta Purza.

Zombies i Halperins film är geografiskt och temporalt hemmahörande i voodoo-religionens Haiti; tonen i filmen är drömsk och poetisk på ett sätt som leder tankarna till Carl Th. Dreyers Vampyr (1931). White Zombies foto påminner ganska mycket om renässanskonstnären Hieronymous Bosch (1450-1516 ) målningar.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s