Krönika: Hollywood har börjat prata rasism på allvar

Inte mycket var sig likt då teman från äldre tiders westernfilmer kom tillbaka på film 2013. Det tycks numera finnas en genuin vilja att till sist ta itu med genrens stereotyper och rasism.

KULTUR KULTURKRÖNIKAN

Publicerad i Fria tidningar

Under året släpptes en serie filmer med amerikansk urbefolkning i huvudrollerna, samtidigt som det nu åter klättras upp på barrikaderna. Exempelvis Cyril Morins The Activist som utspelar sig mot bakgrund av ockupationen av Wounded Knee (1973): Marvin Brown (Chadwick Brown) och Bud ’One Bull’ Ward (Michael Spears) är båda aktivister som tillfångatas och snart förvandlas till Nixon-administrationens gisslan i händerna på den rasistiska lokala polisen och FBI.

Majoritetssamhällets rasism, alkoholismen och klassklyftorna i ett litet amerikanskt samhälle tematiseras även elegant i Anita Dorons The lesser blessed, visserligen från 2012 men inte heller den har fått någon svensk premiär.

Lägg där till Quentin Tarantinos Django Unchained som med sin stilistiska gatu-smarthet, sitt soundtrack och sina lysande skådespelare lyckades tematisera slaveriet och rasismen i huvudfårans Hollywood. Just nu rullar dessutom Steve McQueens 12 year a slave och mainstream-Hollywood har därmed börjat diskutera sin egen rasism på allvar – äntligen.

Från Kina kom en av årets bästa filmer, och den bästa kungfu-rullen i år: Wong Kar-Wais Grandmaster. Den fick inte alls den kritik den förtjänade. Få kritiker i Sverige uppfattade filmens magiska realism, trots att det enligt min mening inte kunde vara tydligare i vilken stil den berättades. Konsekvent ansågs den vara en biografisk film över mästaren Ip-Man, som mot slutet av karriären tränade Bruce Lee, alternativt en kampsportsfilm. Som biografi var den dålig. Men desto bättre som wushu-film (kinesisk stridskonst).

Wong Kar-Wai har aldrig ägnat sig åt att göra genrefilm. Istället tematiserar han tiden, minnet, kärlekens väsen, själens längtan och det där att vara människa. Den stil han använder är extremt vacker, och den kryddas med manér från genre-film, i det här fallet från wushu-film.

En av årets mest kontroversiella filmer blev Blå är den varmaste färgen, med sina makalöst modiga skådespelare och sitt vackra fotografi. Det som utlöste kontrovers var filmens långa lesbiska kärleksscener. Det verkade finnas tre sätt som de flesta kritiker tacklade scenerna och temat på:

1) modigt och starkt, den bästa filmen i år sade några och

2) kamerablicken var gubbsjuk och de utdragna sexscenerna var ett sätt att exploatera kvinnokroppar på, samt

3) The Guardian försåg sina läsare med tips och tricks för killar som ville se filmen utan att för den skull bli sedda som perversa och gubbsjuka.

Något som fick en vän att med rätta undra när det skulle komma en film som på liknande sätt skulle leda till att The Guardian försåg sina kvinnliga läsare med tips och tricks för de som inte vill ses som gummsjuka.

Om kritiskafilmstudier

administratör
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s