Det feministiska skräckfilmskollektivet Viscera utgör ett effektivt motgift till den apati som så länge präglat stora delar av filmindustrin. Vi har gång efter annan konstaterat att kvinnor förhindas regissera film, både i Sverige och internationellt; industrins mansdominas är överväldigande; ingen satsar kapital på filmer med kvinnor bakom kameran, kvinnliga filmskapare får sällan ens pitcha sina filmidéer vid de stora filmbolagen. Så ser det ut över hela marknadsfältet, men värst brukade det vara inom genrefilm i allmänhet och i skräckfilm i synnerhet.
Då Feministiskt perspektiv nyligen mötte två av Visceras filmregissörer, Shannon Lark och Karen Lam i Lund under Fantastisk filmfestival så brann de dock av optimism för genrens framtid. Karen Lam är en kanadensisk filmregissör, från Vancouver som länge varit involverad i det projekt Shannon Lark från Los Angeles varit initiativtagare till: filmfestivalen Viscera(ungefär inälvor, inre organ). De var i Lund för att visa Visceras kortfilmer. Karen Lam och Shannon Lark träffades i Vancouver 2011 då Karen visade sin kortfilm Doll Parts som Karen Lam även baserar sin långfilm Evangeline.
Shannon Lark berättar: ”Jag startade Viscera som en filmfestival med skräckfilmer bara av kvinnor. Så Viscera var från början en filmfestival i San Francisco.”
Den amerikanska filmindustrin lider liksom den svenska under en extrem snedfördelning. Av alla amerikanska filmregissörer så är drygt 95 procent män, de återstående fem procenten kvinnor utgörs av en krympande skara. Det var för att göra någonting åt den situationen som Shannon Lark bestämde sig för att skapa en festival: ”Jag kände att det inte fanns någon yrkesmässig plattform för underrepresenterade kvinnliga filmskapare bakom kameran- inte framför – så därför skulle festivalen fylla en sådan funktion. Att kvinnliga filmskapare vekligen fick möjligheten att träffas, få sina filmer visade och bygga grundläggande nätverk med andra kvinnor inom filmindustrin. Samt bevisa att kvinnliga filmare kan göra underbara genrefilmer som definitivt kan säljas till en bred publik.”
Numera är dock Viscera en stor ideell organisation som från och med 2007 turnerar med ett stort internationellt program. ”Det är därför vi nu är i Lund. Vi startade med uteslutande skräckfilmer, men sedan dess har vi blivit internationella och breddat utbudet, sci-fi, fantasy och action. I Los Angeles 2010 genomförde vi för första gången en rödamattan-ceremoni, ’the bloody carpet’”(förstås), berättar Shannon Lark. ”Idéen nu är att globalt visa filmer av kvinnliga filmskapare från hela världen för bredast tänkabara publik, samt att inspirera andra kvinnliga filmskapare. Vi har fått in bidrag från olika håll från Kanada, över England, Spanien, Brasilien, Sverige och Danmark – ja ända från Israel.”
För Karen Lam så är inte bara filmskaparens biologiska kön intressant. I sitt eget brillianta hämnddrama Evangeline, som dessvärre inte hann lämnas in till festivalens filmutbud, då den inte blev färdig förrän hon reste till Europa, så är perspektivet radikalt förskjutet. Evangeline utspelas ur ett kvinnligt perspektiv. Istället för att vi får följa offret ur gärningsmannen genom skakig handkamera så ser vi nu gärningsmannen ur offrets perspektiv. Själva hämndakten är dessutom skarpt psykologiskt motiverad. Publiken och filmen är i varje ruta på den kvinnliga huvudpersonens sida och ser situationen utvecklas ur hennes perspektiv, så att Karen Lam vänder på bell hooks: Kameraögat är upprorsmakarens, inte den förhärskande ordningens. Att filmen sen är bländande visuellt vacker gör den ännu mera övertygande på ett sätt som definitivt tidigare saknats.
”Det handlar om hur filmer har programerats,” säger Karen Lam. ”Jag tror att kvinnliga genreregissörer är väldigt medvetna om att de tar till filmbordet annat än det som redan serverats.” Och hon fortsätter ”Det händer saker även då inga bilar flyger i luften och huvuden rullar. Mera subtila saker, som inte omedelbart syns, utspelar sig i scenerna.”
Karen Lam berättar om detaljerna och valen som hon gör, som manusförfattare, producent och regissör: ”Det handlar om var du placerar kameran, vad du visar, hur du visar det och vad du väljer bort att visa. Hur man hanterar känsliga scener. I några av mina filmer begås exempelvis våldtäkter som jag helt avsexualiserar. Dominansen och själva våldet är för mig mycket intressantare än sexualiteten i sådana scener.” Hon poängterar särskilt ”våldtäkt är inte sex – det är våld och makt”
Överhuvudtaget är berättarperspektivet i Karen Lams filmer oerhört viktigt: ”I mina filmer skildrar jag händelserna i hennes perspektiv på gärningsmannen, inte gärningsmannen syn på henne. I det ’normala’ skräckfilmstemat så är perspektivet det omända. Hon är i en mörk skog. Den skakiga handkameran följer henne på avstånd, det voyaristiska perspektivet. Och sådana scener vill inte jag filma.”
Den publika reaktionen på detta sätt att förhålla sig till filmberättande kan ibland bli ganska förvirrad ”ibland blir publikreaktionen att det där inte kändes rätt, och de undrar ifall man är en inkompetent filmskapare? Men det här är inga misstag utan en medveten strategi. Det är en fråga om medvetna val.”
Vi talar en stund om förhållandet mellan kvinnlig representaion på vita duken, och kvinnliga filmares val av berättelser att filma. Shannon Lark berättar om de filmer som de väljer att visa ”Jag har sett många filmer som inte går att avgöra vem som regisserat, såvida man inte faktiskt stannar för eftertexterna.” men det viktigare för henne är de många andra filmer med teman som är ovanligare:
” vi får in många filmer med teman som inte alls sådana som brukar visas: våldtäktsskildringar, i den stil Karen just beskrev – otroligt obehagliga och inte alls skildrade som de brukar – men annars skildras oftare barnafödande, missfall, kroppsligt förfall, och skönhetsoperationer, ja alla slags skräck som kvinnor erfarit: ofta sakta stegrad manusbunden absolut skräck, i motsats till skräck helt plötsligt. Kvinnor vara mycket mera skruvade skräckfilmer” säger Shannon Lark.
Liksom inom all annan film så färgas de filmer som Viscera får in av populärkulturella teman; det kan vara allt monsturösa barn för några år sedan, till den nuvarande zombiefilmstrenden. Men det som verkligen intresserar Shannon Lark är något annat ”Vi gillar verkligen berättelser som ingen sett berättas förut. Skräckfilmer som verkligen gör en illa till mods, fantasyfilm som förtrollar en och verkligen häpnadsväckande actionfilm”
Jag undrar försynt: ”Varför tror ni inte flera kvinnor gör fantastisk film, för i stort sett alla tjejer jag känner gillar ju verkligen den här sortens film?” Shannon Lark ger ett sammansatt svar: ”jag tor att det finns flera faktorer som är viktiga; för det första är kvinnor vanare vid att acceptera mindre” säger hon, ”mindre betalt, färre möjligheter, och genren är så dominerad av män, det kan vara verkligen vara avskräckande.” men fortsätter hon ”det finns förstås män som stödjer kvinnor bakom kameran.” Karen Lam fyller i ”Sen är det stigmat av skräckfilm specifikt. Man vill inte bli associerad med personer som gör verkligen dåliga slascher-filmen. Som de vi talade om tidigare. Man möts av reaktionen: ’milde tid gör du skräckfilmer? Du ser inte ut som någon som gör sådant.’ Jag svarar ’jaså hur ser en skräckfilmsregissör ut då? Och hur ser jag ut?’ ’Du ser ju trevlig ut, säger de. Det finns en uppfattning om att en skräckfilmsregissör måste vara en galning som gör billiga och dåliga slasher-filmer.’” men de är ”så enkla att göra att vem som helst kan göra dem. Det finns naturligtvis utrymme för sådana filmer också, men inte bara” avslutar Karen Lam.
En annan orsak till att kvinnor inte får något utrymme i filmindustrin är, säger Shannon Lark, är att de ”har så svårt att få pengar. Det krävs att någon verkligen tar en under sina vingar, samt arbetar med en. Och det är ett stort hinder. Karen har självfinansierat sin senaste film.” Men det är klart ”Ju mer vi jobbar desto närmare kommer vi dit pengarna finns, nämligen mainstream-Hollywoods studior” men där uppstår nya hinder. Ett stort sådant hinder är den manliga kulturen säger Shannon Lark: Folk föredrar att jobba med folk de känner, då uppstår tilliten till att partnern verkligen leverar det utlovade” I den manliga kulturen så ”träffar män varandra hela tiden i baren på festivaler, på golfrundan och i bastun. Om en man tar en ung kvinnlig protoge så förknippas det genast med något konstigt. Om man träffar filmbolagsdirektörer i baren på en festival kommer genast omgivningen att dra slutsatsen att något skumt är i görningen, det förknippas omedelbart med sex. Och jag blir misstänkliggjord från början – ett annat stigma” Karen Lam skjuter in ”kvinnliga chefer vill inte ta sig an unga kvinnor, för att de inte vill ses som svaga, så de tar hellre den unga killen som just gjort sin första rockvideo, så han får 60 miljoner dollar för att göra sin första stora fantasy-film.”
Karen Lam berättar om erfarenheten att avvisa en filmbolagschefs sexuella inviter: ”Det finns inget värre än att en manlig chef stöter på en och man säger nej. Då är man som en död fisk i vattnet. Jag har en väldigt dålig erfarenhet med en manlig chef som stött på mej, men jag tackade nej. Sedan kunde jag inte samarbeta med det filmbolaget på fem år.”
Inte ens om man som kvinna fått möjligheten att göra en stor produktion sitter man säker i sadeln, säger Karen Lam: ”Och när vi äntligen får ett stort projekt, och det inte flyger, så drar manliga chefer slutsatsen att kvinnor inte kan göra den sortens filmer. Man får inte misslyckas” en stilla undran i sammanhanget är att om inte industrin tillåter minsta misslyckande, hur ska den då kunna konstnärligt lyckas åstakoma stor film?
Vi talar en stund om hur det ska gå till att åstadkomma radikala förändringar i filmlandskapet, Karen Lam menar: ”Den första saken vi måste tänka på är att inte lyssna till de som säger att vi inte ska driva genusfrågor. Om de säger åt oss att inte ta ordet feminist i din mun, så lyssna inte till dem” understryker hon; ”Vi ska tvärtom driva genusfrågorna tillsammans. Genom Viscera så ska vi tillsammans skapa en ny filmvåg – en rörelse – som tvingar upp feminismen på dagordningen. Det har redan märkts i Kanada. Då jag släppte min film, så skedde det samtidigt med andra feministiska filmares filmer. Du slutade jag upp med att vara en udda fågel. Jag blev istället en röst i en rörelse.”
Shannon Lark menar ”vi bör fokusera på det vi kan göra. För mainstream-filmmarknaden förändras inte över en natt. Mainstream är så baserad i formler: ’x+y=z och en bil exploderar.’ Och det görs på ett sätt så att man hela tiden vet var profiten finns. Men det konstnärliga försvinner”
Vi resonerar en stund kring den backlash många feministiskt orienterade filmkritiker märkt av i den stillastående diskussionen om varför inte kvinnors fantastiska filmer får något stöd, om de inte gör action-formel-filmer eller ”kvalitetsfilmer” inom ”typiskt kvinnliga” genrer. Shannon Lark och Karen Lam menar enhälligt ”Om vi bara fokuserar på att vi inte får stöd, så kan det bli väldigt frustrerande. Men om vi fokuserar på vad vi kan förändra så ökar samtidigt intresset så att flera vill investera i film av kvinnliga regissörer. Och ju flera vi blir desto bättre – för det finns makt i siffror” säger de, och fortsätter ”Om kvinnor kan bli lika väl betalda som män så kan flera kvinnor arbeta och mera kan förändras.” Shannon Lake berättar ”då unga flickor kommer till mig och frågar hur hon ska göra för att få en roll i en film så säger jag att hon kan börja med att själv ställa sig bakom kameran.” Avslutningsvis konstaterar de båda filskaparna: ”Och ju fler kvinnor som ser och skapar fantastisk film ju större blir omsättningen. Och makten finns i dollarn”
kritiskafilmstudier 